PIGGELINA.SE

Helsingborg marathon 2019 – race report

Min sjätte start i Helsingborg marathon var en osäker historia. Vad hade skadan och det tre månader långa och ofrivilliga löpuppehållet egentligen gjort med formen?  Och hur hanterar man de sista milen när det längsta man sprungit på länge är 14 kilometer…?

Helsingborg marathonMin plan är att starta med farthållarna för 4 timmar och sedan ramla bak vid behov. Men behovet kommer aldrig. Tvärtom får jag sällskap av en Camilla som ska visa sig hålla en fart som känns perfekt, och vi glider iväg en aning.

Det är en lugn löpning och jag hinner liksom uppleva allt lite mer än när jag springer snabbare. Jag går all in på att få fart i publiken och vi har värsta kalaset längs banan. Målet med dagen är att ha så kul som möjligt och att komma fram så oskadad det bara går. Men framförallt: att komma hem med en obruten svit av Helsingborg-maror och min sjätte medalj.

Helsingborg marathonJämfört med förra årets lopp som hade tappat lite av festen, publiken och stämningen, är 2019 års maraton rena partyt. Publiken är på tårna, folk hejar med namn, skyltar med underfundiga texter pryder banan, och Råå-klacken är på plats.  Ramlösa Brunnspark ger mig gåshud och peppen är total. Bonnie Tyler ur högtalarna och det blir liksom inte bättre.

Efter 13 kilometer springer jag fortfarande. Måtte det hålla lite till. Jag vill inte sluta.

Helsingborg marathonEn skadeskjuten maratonlöpare måste vara det mest lättroade som finns. Lyckan av att springa är total. Jag blir glad ända in i själen av alla barnhänder att highfajva, jag tar åt mig av texten i asfalten som folk skrivit för att peppa oss upp för backarna. Jag blir starstruck av att se Mat-Tina i funktionärsväst och vill nästan krama om henne för att hon visar vägen så fint. Så kommer jag till Jordbodalen där kollegan står med vattensprutan redo. Kan det vara annat än lycka när temperaturen närmar sig 28? Skitsamma att den var trasig!

Halvmaraton passeras med hedern i behåll, och vid Olympia möter Fredrik upp med telefonen i högsta hugg. Det blir ett kort prat med dottern som följer min framfart med oväntat intresse. Jag får i efterhand höra att jag pratat så högt att hon förmodligen kunnat höra mig UTAN telefon. Men jag är ju bara speedad och otroligt glad att höra hennes röst. Ni löpare som blev drabbade får ursäkta mig för det…

Målet i sikte är 24 km-markeringen. Tar jag mig dit kan jag gå resten och hinna i mål innan repet. Det har jag räknat ut och det känns görbart. Om ingen större incident inträffar kommer jag att bärga min sjätte Helsingborg marathon-medalj.

Men snart börjar höger hälsena ge sig till känna. Konstigt vore väl annars. Nära 30 km sprungna på en hälsena som haft semester sen maj. Det börjar kännas långt kvar. Camilla som hållit mig sällskap i 24 km har fått sakta ner och nu springer jag ensam.  Utan sällskap har jag ingen att prata med och det blir svårare att få igång publiken på egen hand. Känns liksom fånigare att spexa i sin ensamhet…

När jag lärt mig leva med hälsenan kommer krampen i lilltån. Den som ska tvinga mig spreta på tårna när jag springer, landa helplatt på foten och undvika alla ojämnheter. Det känns liksom löjligt.  En höft som tiger som muren, men en lilltå som ska sätta käppar i hjul.  Tänker positivt och gläds åt den vackra banan istället. För nu är det bara russinen i kakan kvar. Pålsjö slott,  Sofiero, utsikten och världens vackraste målgång.  Och till råga på allt har någon satt ut en såpbubblemaskin som sprider bubblor och kalaskänsla hos den som börjar bli trött. Och nu är det inte långt kvar.

Helsingborg marathonJag kommer att komma i mål. Chokladen kommer att finnas kvar, och jag ska bada! I den ordningen.

Målgången må vara väldens vackraste men den är också världens längsta. Från 3200 kilometer räknar jag ner. 100 meter i taget. Funderar på om jag ska ha någon spexig målgest men kreativiteten flödar inte så här på kilometer 39.  Och hjula gör man inte ostraffat med kramp i tårna.

3 timmar och 52 minuter senare passerar jag den mållinje som jag längtat efter men som jag inte trott var möjlig. Det är mitt personsämsta i Helsingborg men ändå den målgång jag är mest lättad och nöjd över.  Jag gjorde det jag inte trodde skulle gå. Min svit är obruten och jag är så in i bängen tacksam för den helt galet samarbetsvilliga kropp jag fått tilldelad.

Men jag har ont i käkmusklerna. För jag har haft ett leende på läpparna sen mitt första steg. Och det har liksom stelnat där. Försöker få ner mungiporna för att inte se dum ut…

Eftersom kroppen ville mer än jag trodde fick jag ingen möjlighet att utvärdera vilken fartgrupp som var roligast. Var partyt var störst, mutorna flest och frågesporten som roligast. Jag trodde jag skulle få hänga med dem alla men så blev det inte. Den uppgiften sparar jag till ett annat år. Men inte nästa. Då ska jag tillbaka till 3:30-gänget där jag hör hemma. Så att inte Kenth behöver springa ensam…

Ett dopp och en kaffe senare är Helsingborg marathon 2019 komplett. Nu tänkte jag fira lite. Med müsli…

Från noll till marathon på 39 dagar alltså. Jag ska skriva ner mitt träningsprogram. Stay tuned….

Inlägget Helsingborg marathon 2019 – race report dök först upp på Piggelina.

9 kommentarer till inlägget

1963 • Lund
#1
31 augusti 2019 - 18:44
Imponerande!!! Läser ofta din blogg, men är inte så duktig på att kommentera. Själv är jag nöjd med att ha sprungit 8 km i dubbelbacke och motvind i den ena uppförsbacken.
Anna-Karin D
1959 • Lund
#2
1 september 2019 - 07:02
Imponerad, men inte förvånad...Du klarar allt! En perfekt match av fysik och psyke!
Grattis Anna!
Kenneth Ideskog
1948 • Saltsjöbaden
#3
1 september 2019 - 10:21
Kan inte annat än lyfta på hatten och gratulera. Du är otrolig!
Susse
1968 • Löddeköpinge
#4
1 september 2019 - 15:21
GRATTIS!!
1974 • Mölnlycke
#5
1 september 2019 - 17:34
Galet men grattis! Jag mötte dig strax innan start och tänkte att vi kanske skulle se längs banan då du startade i 4h gruppen. Men ack så pigg du var och jag fick lämna gruppen vid 15km. Hoppas nu att du inte får känningar efter loppet utan återgår till kontrollerad REHAB. Antagligen inte....
1986 • Hyltebruk
#6
1 september 2019 - 19:17
Imponerad. Du sprang om mig någonstans på slutet, kanske runt km 37-38? Du såg pigg ut. Inte jag. Tänkte heja. Orkade inte. Grattis till vansinnigt bra bedrift!
1971 • Halmstad/Stockholm
#7
1 september 2019 - 22:44
Snyggt Anna och jag tyckte väl att det var väldigt likt Mat-Tina! :-)
Raz
1977 • Katrineholm
#8
2 september 2019 - 09:30
Grymt!
1973 • Rydebäck
#9
2 september 2019 - 21:23
Bra där
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.