Race report från mitt första 100 miles lopp, the Gax.

6 veckor innan the Gax så sprang jag Dolimiti Extreme Trail i Italien. Då bröt jag efter halva, dvs 54 km och ca 4000 höjdmeter vilket hade tagit mig 13h 20m. Så det jag tänkte mest på innan tävlingen skulle starta var att jag måste ta mig i mål denna gång. Jag skulle egentligen sprungit tillsammans med min vän Johan men han missade en startplats eftersom de tog slut på 18 minuter. Så detta kan vara första loppet där jag inte kände en kotte på startlinjen.

Familjen lämnade av mig innan start och allt kändes ganska bra. Självklart var jag lite nervös men det skall man ju vara. En halvtimme innan start gick jag iväg för att tömma blåsan en sista gång eftersom jag hade druckit två Sport Resorb som uppladdning. När jag kom tillbaka till torget så hade briefingen redan börjat. Jag joggade dit och tror inte jag missade så mycket.

Sen gick minuterna väldigt snabbt till start och jag hann knappt få gps-signal på klockan innan vi körde igång. Det blev en lugn start först genom centrala Ystad och sen genom villakvarteren. Jag hade bestämt mig för att försöka gå ut i ett lugnt tempo på 6:30/km. Det klarade jag inte utan tror att det blev runt 6:10. Men eftersom de flesta inklusive mig själv gick i uppförsbackarna så jämnade det ut sig. Efter ett tag märkte jag att det var ganska varmt. Tror det låg runt 24 grader fast med blå himmel så solen stekte på. Jag hittade inget gäng som passade perfekt i mitt tempo så jag sprang lite för mig själv fast jag såg folk hela tiden framför och bakom. Helt plötsligt stack det till på vänstra bröstet och jag slog reflex-mässigt med handen. En geting hade fastnat under ryggsäcksremmen och flög iväg lite groggy. Det började bränna runt sticket och jag tänkte att detta kan ju bli lite jobbigt med remmen som ligger mot och skaver hela tiden. Men efter en halvtimme så kände jag inget alls från det som tur var.

Dagen innan hade min far frågat om jag behövde någon support och då bestämde vi att han skulle möta upp mig efter 2 mil. Det började nu närma sig och det passade perfekt i mitt dryckestempo då mina två 50 cl softflasks i princip var tomma. Men det blev både 22 och 23 km så jag var tvungen att ringa. Han körde motorcykel och hade haft svårt att köra till stigen vi sprang på. Men vid 25 km stod han i alla fall med tre halvliter vatten. Jag fyllde en flaska med rent vatten, en med sportdryckspulver och den tredje tömde jag i strupen. Vi bestämde att han skulle möta mig en gång till innan första bagdropen vid 44 km. Så det var samma procedur runt 35 km. Det var varmt men så länge jag dricker mycket så brukar det inte störa så mycket. Jag hade en vit keps som jag vände bak och fram när jag hade solen i nacken.

Allt flöt på ganska bra och efter 4:47 var jag framme vid första bagdropen. Det blir exakt 6:30-tempo har jag räknat ut nu i efterhand så alltså enligt plan. Fyllde på vätska och bytte mina svettiga buffar. Försökte få en överblick över matutbudet. Det blev lite banan och vattenmelon. Tänkte att jag måste försöka få i mig någon fast föda också så jag tog en macka med mjukost i handen när jag sprang därifrån. Det var svårt att få den i sig men jag tvingade i mig mustuggor och till slut var den nere.

Träffade min far en sista gång innan han skulle iväg på annat. Strax efter det sprang jag bredvid en kille ett tag och märkte att vi hade samma tempo. Vi började småprata lite vilket var trevligt efter 5 timmars "ensamhet". Det var så jag mötte Rasmus. När vi hade sprungit ett tag på en grusväg och kom fram till en korsning insåg vi att vi hade sprungit fel. Det fanns ingen genväg för att komma tillbaka till spåret utan det var bara att springa tillbaka samma väg. När vi kom fram till vår missade stig så insåg vi vad som hade hänt. Precis här blev vi omkörda av en traktor med släp och en bil bakom så vi hade inte en chans att se vår stig. Det blev 2 km extra vilket inte är så kul men det var bara att köra på. Vid 55 km stod min familj och hejade och bjöd på vatten vilket var härligt. Man får sån energi av support ute på banan.

Nu var vi framme vid Brösarps backar och nu kändes det hur trött man var. Eftersom Rasmus har så långt hår och skägg så blev han varmare än mig. Så varje gång vi sprang förbi en bäck så skulle han ner och svalka sig. Det var visserligen väldigt skönt. Vi gick en hel del fram till Haväng som är bagdrop nummer två och också halvvägs. Härifrån går starten på Full Moon Race kl 20 som jag sprang 2017. Men vi var där 20:44, alltså efter 10:44 vilket jag var väldigt nöjd med. Nu skulle vi slippa bli omsprungna av alla dem med friska ben. Här mötte JP med familj upp vilket var väldigt uppskattat. Det var just han jag sprang FMR med. Vi tog en lång paus här med byte av buffar, strumpor och tröja som nu blev långärmad. Jag fick även i mig kaffe, en korv med bröd och en massa melon. Jag tog även med två bars från JP eftersom jag bara hade packat gels själv. Tror bara jag fick i mig två gels på hela tävlingen. Men de där två barsen var väldigt bra och de kunde jag tagit fler av nu i efterhand. De var av frukttypen.

Nu var det dags att springa i sand vilket är helt hopplöst. Skjuter man ifrån lite extra så sjunker man bara ner. Jag letade hela tiden efter bästa spåret där man hade lite grästuvor att sätta fötterna på. Det började mörkna så vi satte igång våra lampor. Nu träffade jag och Rasmus på en tredje löpare, Lars som vi började springa tillsammans med. Vi klarade av Stens Huvud utan några större problem. Vi trodde nu att det bara var platt fram till mål. Det skulle visa sig inte stämma vilket jag borde kommit ihåg. På några ställen stod det bord med vatten, cola och frukt framme vilket var väldigt välkommet. Vid ett tillfälle när speciellt Rasmus var väldigt sugen på cola och vi kom fram till en liten by från sanden så satte vi oss ner för att tömma skorna. Då kommer två personer fram till oss från parkeringen och frågar om vi är sugna på vatten eller cola. De skulle egentligen ha sprungit FMR men hade blivit skadade så de bestämde sig för att köra runt och supporta istället. Vi blev väldigt glada och kunde fylla på flaskorna och dricka lite cola.

Ungefär kl 02 började det duggregna lite. Jag tänkte att det inte gjorde så mycket eftersom det ändå var ganska lagom temperatur. Lars tog ganska tidigt på jackan. Regnet ökade gradvis så det knappt märktes. Efter ytterligare några timmar var jag helt genomblöt och då var det för sent att ta på jackan. Det blev ganska kallt, speciellt om händerna. Då fick jag låna ett par vantar som Lars hade med sig, vilket var väldigt uppskattat. Stora delar av löpningen var nu ute på stranden. Ibland var det löst och ibland var det lite hårdare packad sand vi sprang på. Vi var alla tre väldigt trötta i benen nu så vi gick en hel del. Jag blev också väldigt sömnig nickade till flera gånger. Rasmus och Lars peppade mig så jag kunde fortsätta. Vi närmade oss Sandhammaren där sista bagdropen ligger men udden rörde sig väldigt sakta mot oss.

Runt kl 07 slutade det regna och det var när vi till slut kom fram trötta, blöta och sandiga. Vi slog oss ner vid ett bord och de två funktionärerna tog väldigt bra hand om oss och vi fick filtar kring axlarna. De fyllde våra flaskor, gav oss kaffe och Varma Koppen. Jag tryckte även i mig lite banan och risgrynsgröt som var lätt att få ner. Jag hade läst om ett tips att ha ett par skor med på den sista bagdropen. Det är jag väldigt glad för att jag följde, speciellt nu när det regnade hela natten. Torra strumpor och skor, ny kortärmad tröja och sen tog jag på jackan eftersom jag fortfarande var lite frusen. Rasmus hade glömt sin jacka i Haväng så han fick låna min reservjacka som jag hade här i Sandhammaren. Fyllda med ny energi gav vi oss av.

Det blev ganska snabbt varmt när solen dök upp och jackorna åkte ner i ryggsäcken igen. Efter ett tag kom vi fram till klapperstensstranden innan Kåseberga. Den är väldigt påfrestande både fysiskt och psykiskt eftersom man hela tiden måste koncentrera sig på var man sätter fötterna. Långt om länge dök trappan upp som man tar för att komma från stranden. Längst uppe passade jag på att ta en selfie med Kåseberga i bakgrunden eftersom Rasmus höll på att justera något med sin utrustning. När vi kom fram till hamnen i Kåseberga så var det dags för ännu värre trappor än vi just bestigit. När vi väl kom upp är det som alltid lika mäktigt att röra sig runt Ales Stenar. Förra gången var det dock snäppet häftigare med fullmånen som sällskap på FMR. Här efter springer man upp och ner för böljande kullar vilket är väldigt vackert men även väldigt jobbigt för trötta ben. Inte förrän nu hade vi alltså tagit oss uppför de sista höjdmetrarna på loppet och det var väldigt skönt att komma ner från kullarna och ut på flack väg.

Nu var det bara två mil kvar. Rasmus var väldigt trött och hade svårt för att springa och Lars hade problem med ena foten. Men jag hade fått nya krafter som kanske berodde på att vi började närma oss mål. Så när JP och Edvin kom för att heja på så kunde jag springa lite i förväg för att snacka lite med mina supportrar innan de andra kom i kapp. Denna sista biten hade jag kunnat avverka snabbare men vi hade redan bestämt att vi skulle gå i mål tillsammans. Rasmus och Lars hade ju trots allt hjälpt mig mycket när jag var som tröttast på natten. Nu stötte vi på support ganska tätt med bland annat besök av både Rasmus och Lars familjer. När vi kom till Nybrostrand var det återigen lös sand man sprang igenom. Efter ett tag mötte vi min dotter Molly som jag sprang med en bit fram till resten av släkten som stod och hejade. Så där blev det en uppskattad saftpaus som moster Lena hade fixat.

Nu var det bara kilometrar kvar. Då våra klockor strulade lite och vi hade sprungit för långt när vi sprang fel så hade vi inte exakt koll på hur långt det var kvar. Men när vi kom in i hamnen så visste vi att det var väldigt nära. Det var bara uppför gångbron över rälsen sen upploppet fram till torget. En väldigt härlig känsla att se familjen stå och heja när man närmade sig. Molly tog min hand och vi sprang tillsammans med Rasmus och Lars fram till mål. Vi gjorde det, äntligen i mål! Vilken känsla det var. Jag satte mig ner och tog av skorna. Fick mitt bältesspänne i handen. Gick bort till fontänen och satte ner fötterna i vattnet. Fick lite chicken nuggets som Molly inte orkat äta upp. Väldigt gott just då. Nu var det bara hem och vila och njuta av ett lyckat lopp.

Tack alla som ligger bakom loppet. Speciellt alla funktionärer som ställer upp och även alla spontansupportrar runt banan som peppar och bjuder på saker. Sen såklart släkt och vänner som skickat meddelande under tiden och inte minst ni som var på plats. Sist min inte minst vill jag tacka Rasmus och Lars som stöttade i mina tröttaste stunder!

3 kommentarer till inlägget

1978 • Skurup
#1
2 augusti 2019 - 16:09
Länk till passet här på jogg om ni vill kolla detaljer: https://jogg.se/Traning/Pass.aspx?id=18168682
Officiell tid 26:24 och det blev en 27e plats bland herrarna av 58 varav 15 bröt.
Petter Stjernkvist
1979 • Slimminge
#2
4 augusti 2019 - 13:42
Helt otroligt. Sjukt starkt!
1972 • Hägersten
#3
4 augusti 2019 - 21:17
Bravo!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.