I run my way

Jag springer vidare

Jag sprang vidare varje dag, det började bli vår... Så här i efterhand var det en ypperlig tidpunkt att starta en streak.

När jag hade sprungit ungefär 30 dagar (vill jag minnas) hade vi en friskvårdsaktivitet på jobbet som gick ut på att samla tid på olika fysiska aktiviteter, ett bra tillfälle att fortsätta... aktiviteten pågick i några veckor så jag sprang vidare.

Då började jag närma mig 50 dagar... och 50 är ju halvvägs till 100... Satte ett mål (eller delmål) till 100. Samtidigt gällde fortfarande min grundtanke, jag slutar om jag vill och när det inte är kul längre. Samtidigt som att lättvindigt ge upp inte ligger för mig... Klart att alla pass inte är roliga och klart att det var kämpigt vissa dagar, men att ge upp av lättja eller sluta för att det inte längre ger mig något positivt det är olika saker.

Jag fortsatte och det blev 100. Nu var det ju sommar och härligt att springa (eller ja... väldigt varmt också) enklare med ljuset och ledighet att få ihop tid för träning och löpning. Jag fortsatte sätta upp delmål och ett halvt år är 182 dagar så varför inte... Det skulle bli någonstans i september... och när man har sprungit till 182 är 200 nära... 200 dagar firades för övrigt med barfotalöpning (dock på löpband) bara för att få göra något annorlunda.

Nu började det bli mörkt... kallare och dagar som inte var lika härliga att springa i...

Med höst kom också jobb, aktiviteter och alla rutiner som behövs... Det innebar väldigt många sena kvällslöpningar efter nattning av barn.

Här någonstans började något häftigt hända mentalt. Visst fanns det motiga dagar när jag inte egentligen ville ut i mörker och regn, men då stannade jag upp och frågade mig själv om jag verkligen ville bryta streaken och svaret var då alltid enkelt... Och där mitt i den mörkaste tristaste höst så var tröskeln som absolut lägst... jag behövde inte ens tänka tanken. Jag bytte om och sprang, för jag visste hur bra jag mådde efteråt!

Kunde kliva upp ur en barn-varm säng efter godnattsagan med en snusande lite människa sovandes lugnt och stilla... Ta på mig skorna och bege mig ut i mörker och kyla, ändå var det inte svårt! Märkligt och häftigt!

Här en oktoberkväll formulerade jag det första gången högt: Jag ska ta mig tusan springa ett helt år!

Så jag gjorde det... Jag säger som Forest Gump "I just felt like running"

Jag menar inte att alla ska ge sig ut och springa runstreak i massor med dagar nu... men att hålla i och hålla ut gav mig en upplevelse som förvånade mig och den är jag glad och tacksam för att jag var uthållig nog att få uppleva.

Jag kommer säkert skriva vidare om ämnet... 1-års dagen behöver i alla fall berättas om, den firades på bästa sätt!

Men nu lämnar jag ämnet för den här gången och springer vidare.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.