@tommy.ultra.runner

TEC 200 miles

När anmälan till årets TEC öppnade 1 september 2018 hade jag på förhand bestämt att jag ville testa 200 miles. Jag är inte så jätteerfaren som ultralöpare men har i alla fall hunnit med några 100 miles-lopp samt förra årets Trans Sweden så jag var inte särskilt skraj för distansen som sådan, men jag kände stor ödmjukhet inför uppgiften! Här gällde det att hålla sig i god rörelse för att klara tidsgränsen 54 h så det ville till att disponera tiden väl.

Sedan höstens Kullamannen 100 miles (som tog över 33 h att fullfölja) har träningen flutit på bra, mängden har varit god och framförallt har jag fått vara skadefri! Det tackar jag min runstreak och alla lågintensiva pass i skogen för! 

TEC-veckan började inte så bra eftersom det var tokmycket på jobbet och jag inte kände att jag fick den sömnmängd jag velat haft, men så är det ibland. Tog mig med tåg till Stockholm på torsdagen och redan vid ankomst till hotellet träffade jag Henrik och även Emir.

Tog sen en sista jogg i några skogspartier runtom hotellet, innan kvällsmat och hyfsat tidig sänggång.

Inledde fredagsmorgonen med en rejäl frukost, vem vet när nästa måltid blir? Delade sen en taxi tillsammans med Øyunn till startplatsen vid Ensta Krog.

Väl på plats, kolla läget och hälsa på alla löparkompisar samt göra de sista förberedelserna – förvisso är jag helt ombytt och klar för start men en sista koll skadar ju inte och jag hade faktiskt glömt att lägga lite toapapper i ryggan ;)

Klockar närmar sig start och tävlingsledare David kallar till info. Prick kl. 10 släpps vi 11 tappra löpare iväg på första varvet av det som förhoppningsvis ska bli 28 varv när vi är klara.

Sammanbiten innan start
Full koncentration innan start! Foto: Christer Schapiro

Innan start
Strax innan start. Foto: Jacob Zocherman

Som vanligt vid ett lopp är euforin & löparglädjen total så i början går det alldeles för fort, jag inser det direkt men har svårt att lägga band på mig. Är ju äntligen igång med det lopp jag längtat efter så länge...

Första varvet går på ca 1:18, alldeles för snabbt enligt min plan som var ca 1:40. Jag inser att jag måste sänka tempot, och försöker inför andra varvet hålla nere på farten – men lyckas givetvis inte då heller… Sjukt dumt, jag vet. Så snabb är jag verkligen inte att jag kan hålla detta tempo och överleva 32 mil.

Varvning
Inför varvning. Foto: Christer Schapiro

Efter andra varvet är tältet mer i ordning så jag kan flytta in mina grejor där det är lättare att hålla ordning på dem. Nu är ca 23 km avverkade och allt känns bra. Går ut på tredje varvet, men även detta varv går på tok för fort. När jag kommer in efter tre varv visar klockan på lite drygt 4 h. Ett snitt på 1:20 per varv kommer inte att hålla i längden, och jag bannar mig själv för att jag inte kan hålla planen. Men det är ju så roligt, och allt fungerar så bra! Försöker dock verkligen att dra ner på tempot i detta läget, och lyckas väl ändå komma ner i en bra och hyfsat jämn fart.

Precis som förra året har fantastiska Sara fixat en depå hemma i sin trädgård. Nu har backen blivit namngiven effter henne! Härligt!!

Saras backe
Snart kommer Saras depå i "Saras backe"

Saras depå
Saras grymma depå. Här skulle inget fattas under de två dygnen!

Varven rullar på. Värmen är skön och inte så påträngande. Inser att jag glömt solskydd men löser det med lite Idomin som jag smetar ut där det behövs. Allt känns kanon, energi och vätska fungerar perfekt. Går i alla uppförsbackar för att spara energi.

Längtar lite efter klubbkompisarna Annika och Sofia, men de kommer inte förrän senare på fredagskvällen.

Backe
Värsta backen på hela banan ;)

När jag kommer in efter mitt åttonde varv är klockan strax efter 22 och gissa vem som möter i sista i backen? Stor glädje; Annika & Sofia har kommit!!

Fin kväll
Kvällen är fin!

Känslan i kroppen är fortfarande bra och jag känner att jag mår prima. Natten kommer att bli lång och ensam, men det är faktiskt rätt skönt att få vara själv med sina tankar – ren meditation. Hos Sara erbjuds varm blåbärssoppa. Mums!!

Blåbärssoppa
Gott med varm blåbärssoppa!

Tempot känns ytterst behagligt, jag har hittat ”hem”. Varje varv tar ca 1:45-1:50 med lite variation. Starkaste minnet från första natten är strax före gryningen, klockan kanske är halv fyra. Det har varit tyst i skogen länge, och det är fortfarande mörkt. Men plötsligt hörs ett ”kvidevitt” i närheten. Sen tar det inte många minuter innan kakafonin är i full gång – varenda fågel i skogen tycks hälsa gryningen välkommen med fågelsång! Ståpäls! Underbar känsla!

Tidigt på morgonen, efter varv 13, möter tjejerna upp igen för att kolla hur natten varit. Vi konstaterar att det blir svårt att synka oss eftersom jag kommer att vara längst bort på banan när de startar kl. 10, men inget att göra åt. Vi får försöka hitta varandra under resans gång.

Jag når 14 varv och 100 miles på drygt 23 timmar och kommer in för varvning en knapp timme innan 100 miles-löparna ska starta. Träffar flera löparkompisar, jättekul, får massor med energi av all pepp och alla gratulationer. Men ingen rast, ingen ro, bara att återigen lassa på sig käk och ge sig ut!

Trist nog ser jag att att både Anders och Henrik klivit av vid 100 miles. Har ingen koll på hur det går för de andra, det enda jag vet är att urstarke Martin Scharp varvat mig ett par gånger och vi har setts i depån nån gång. Makalös kille att vara snabb!

För mig flyter det på fantastiskt bra, jag kan inte säga annat. Tempot är stabilt och det är sannerligen fortfarande roligt, jag känner mig stark och pigg! Stannar återigen hos Sara i hennes backe och byter några ord. Hon har gymastiktävling och kommer att vara borta en del av dagen. Fantastisk tjej att ordna för oss som springer!!

De första 50 miles-löparna passerar med eld i baken som om ingen framtid fanns. De är urstarka men tar sig ändå tid att hälsa och heja och det värmer en långsam gammal gûbbe som varit i rörelse i över ett dygn. Något senare kommer de första 100 miles-raketerna passerandes förbi i för mig obegripligt snabbt tempo. Bl.a. Anna Carlsson kommer tassandes i hög fart och tjoar glatt och ger sig t.o.m. tid att hälsa. Grym tjej!

Lördagseftermiddagen rullar på. Allt känns kanon! Passerar 200 km nånstans strax efter 15-tiden och börjar känna, fan, det finns nog en chans att överleva detta också!

Skogsbild
Nånstans innan varvningen, tror jag. Foto: Jacob Zocherman

Inför varv 19 passar jag på att besöka bajamajan. Direkt efter det när jag går uppför backen sticker det och gör ont i höger underben, precis på smalbenets mitt. Vad är nu detta? Tänker att det nog inte är något, så jag rullar på. Men på cykelvägen ner mot sjön, på den hårda asfalten, gör det allt mer ont. Blir svårare att springa? Vad tusan? Jag fortsätter, men får börja gå istället.

Det känns sjukt konstigt och gör ont att röra foten och jag är trycköm på framsidan av smalbenet… Det blir bara värre och värre och en viss panik börjar infinna sig. Ska det ta slut såhär?! Bara utan vidare? Fan! Jag tassar på genom skogen och känner mig lite ynklig. Några löparkompisar passerar och undrar om de kan hjälpa men jag känner att jag ska ta mig till varvningen och be Elisabeth som är sjuksköterska och supportar sin man Tomas att ta en kik. Det tar sin lilla tid att ta sig runt, lätt haltandes, för det gör sannerligen skitont. Skum känsla – är det en stressfraktur??

Men det känns inget direkt på benet, bara på framsidans mjukdelar & senan. Har jag blivit stungen/biten av en insekt eller liknade? Fattar inget. När jag börjar närma mig varvningen kommer en tjej glatt studsandes emot mig – det är Alexandra!! De har fått rapporter från de som passerat mig att ”skadad” löpare är på väg.

Skadad och ynklig
Ompysslad till tusen <3. Foto: Jacob Zocherman

Alexandra som också är sjuksköterska tar en kik men kan inte direkt säga vad det är? Stick/bett eller muskelbristning? Vi stapplar vidare till varvningen och där blir mottagandet sannerligen kungligt, jag får all hjälp som tänkas kan. Där och då känner jag dock att 200 miles äventyret har tagit slut, finns inte en chans att jag kan stappla mig runt med den smärtan i högerbenet. Men kompisarna lyssnar inte riktigt på mitt gnäll, jag får lite värktabletter och blir mer eller mindre tvingad att ta ta en sömnbreak. Okey då, ändå rätt skönt att få vila lite, så ser vi sen. Andreas stoppar om mig och Berntsson väcker mig som det känns en sekund senare!

Jaha, tänker jag, jag klarade ju iaf 100 miles på 23 timmar och får mitt resultat för fortsatta utmaningar (Västen!). Men Anders Norén är lite (mycket!) mer bestämd och säger bara ”upp med dig, ut igen, detta fixar du”. Hur då, tänker jag? Jag kan fan inte gå en meter!!

Äsch, menar han, ta ett varv och känn efter. Funkar det inte då, så kan du bryta. Men inte nu. Iväg med dig!! Jag tittar lite förskräckt på de andra – vad tycker ni? Skulle ni ha fortsatt? Budskapet var rätt klart: JA, för tusan! Iväg nu!!

Här är min minnesbild lite oklar, men jag tror att jag sakta traskar iväg med klubbkompisen Annika. Fullastad med käk och dryck. Är jag verkligen i skicka att fortsätta?

Svaret är överraskande för mig. Det gick alldeles utmärkt!! Det gör ont att gå, men det gör mindre ont att springa då jag inte behöver röra foten på samma sätt. Sjukt konstig känsla, men vad gör det? En oanad glädje sprider sig genom kroppen – det kan nog fan funka? Och tillsammans med Annika så tar jag mig genom natten till söndag i hyfsat tempo. Varven ligger på runt 2 timmar. Natten är kall, rejält kall, så vi klär oss därefter. När vi går in inför den varvning där jag har fyra varv kvar och Annika två så börjar jag känna av högerbenet igen. Annika piper iväg och jag säger att jag kommer ifatt – men det gör jag aldrig. Smärtan blir bara värre, jag frågar varenda kotte som passerar om de har alvedon. Mina är slut. Till slut passerar en grupp, där en har en alvedon och en voltaren, tack så jättemycket du okände välgörare!!

Det tar en liten stund men snart känns det bättre i benet igen så jag kan ”öka” (nåja) farten lite. När jag strax före 10 går in för varvning och inser att det bara är två varv kvar, då kan ni ana att lyckan är stor hos undertecknad. Får all tänkbar hjälp av gänget i depån, de servar mig med allt. Får dessutom höra att Sofia lämnade varvningen för inte allt för länge sen. Har inte träffat henne på länge så jag tänker att jag försöker komma ifatt och drar iväg i lite högre fart. Det fungerar utmärkt, kroppen svarar och känns stark, förutom att högerbenet gör ont – men glädjeruset är större och övervinner smärtan. Jag känner mig på strålande humör och tassar på så gott jag kan. Det dröjer, men nånstans vid det alltid lika efterlängtade 8 km-märket som förkunnar att strax kommer sista ”brötzonen” ser jag en figur på håll som jag tycker mig känna igen. Och mycket riktigt är det Sofia, som har sällskap med Linda på deras sista och avslutande varv. Jag ”rusar” ifatt och hälsar glatt, så himla gôtt att få se en klubbkompis!

Jag tar sällskap med dem genom sista brötzonen, men när vi passerat den och närmar oss ”Saras backe” ursäktar jag mig och lämnar dem. Jag känner mig urstark nu och vill utnyttja energin till att pinna i mål. Kommer in på varvning och har gjort detta näst sista varv på ca 1:40!

Inför sista varvet
Inför sista varvet! Foto: Christer Schapiro

I depån är glädjen total, får ånyo hjälp med snabb påfyllning, tar lite energi och ger mig iväg. Äntligen sista varvet, det ska nog trots allt gå vägen detta!!

Asfalten är som vanligt jobbig att passera, tar det lugnt där, men väl in i skogen så känns det mycket bättre. 

Skogen

Det är svårt att sätta ord på känslorna, men det är en fantastiskt go’ känsla i hela kroppen att veta att det snart är slut. Jag har varit igång i över 50 timmar, med kanske 20-30 minuters sömn och ett totalhaveri så nära förestående så det inet går att förstå…

8 km
Det efterlängtade 8 km-märket!

Sista brötzonen
Snart slut på eländet ;)

Brötigt
Skönt att slippa brötet ;)

Passerar för sista gången 8 km-märket, tar mig lugnt genom sista brötzonen, tar lite sista energi hos Sara och skänker henne och hennes familj en varm tanke för allt de gjort för mig under dessa två dygn. Minst 27 gånger har jag tankat vatten eller energi hos dem. Så fint gjort!!

Närmar mig sista trailpartierna vid Ensta Krog och passerar sista lilla backen. Inte på länge ska jag pustande & frustande ta mig upp där!

Målgången! Känslosamt! Film: Fredrik Berntsson

Ser målområdet och hela kroppen skriker av glädje! Jag gjorde det, jag fixade 200 miles trots allt!!

Närmar mig lekplatsen och ser alla som står och väntar, rundar det sista och nu är det bara upploppet kvar. Känslorna svämmar över och euforin är gränslös. När jag passerar mållinjen blir jag snudd på överväldigad av alla känslor och all glädje! Så jäkla skönt! 

Det gick! Jag gjorde det! 322 km tog 51½ att springa! Till råga på allt kom jag på silverplats, helt sjukt.

SIlvermedalj
Mitt livs enda pallplats :)

STORT jäkla tack till alla ni som på olika sätt peppat och stöttat och hjälpt till. Ni är guld värda. Jag ska göra vad jag kan för att ge tillbaka!!!

Epilog: hur gick det sen med högerbenet? På måndagen var hela nedre delen av benet rött och svullet. Efter läkarbesäk fick jag penicillin och i skrivande stund är det nästan borta. Viss smärta finns kvar och jag har löpvilat sen dess och tar mig nog friheten att vila någon dag till för säkerhets skull. Kroppen i övrigt känns kanon och helt återställd. Det tog förstås några dagar att komma i fas, sömnmässigt!

22 kommentarer till inlägget

1967 • Torslanda
#1
4 maj 2019 - 17:38
Fantastisk prestatation och riktigt kul att läsa denna raport. Får nog läsa den ett par gånger till för det är så mycket att ta till sig i detta.
Monica Carlsson
1971 • Partille
#2
4 maj 2019 - 18:24
Hahaha! Wow!!! Grattis!
2009 • Klippan
#3
5 maj 2019 - 00:28
Superb!!
STORT grattis Silverhjälten!
1972 • Hägersten
#4
5 maj 2019 - 19:59
Så galet bra gjort! Tack för att du delar med dig av dina äventyr!
Jonas Henriksson
1975 • Undersåker
#5
5 maj 2019 - 22:17
När du skriver runstreak,vad har du haft för upplägg på det?
1967 • Vänersborg
#6
5 maj 2019 - 22:36
Tack Mathias, Monica, Forrest & Kristian <3
@Jonas, inget särskilt upplägg. Försökt springa minst 1.6 km (1 mile) per dag. Ibland mer, ibland mycket mer. Men ganska ofta också inte mer än så. Jag följer ingen direkt plan, springer bara för att det är kul & socialt :)
1966 • Bräcke
#7
6 maj 2019 - 12:38
En overkligt bra prestation ! Blir spännande att följa fortsättningen.
Får man fråga vad för slags energi du använder när du är ute så länge.

1967 • Vänersborg
#8
6 maj 2019 - 13:11
Tack Hans!! Det var en 11.5 km varvbana så jag levde på det som de erbjöd i depån. Smörgås, banan, blåbärssoppa, köttbullar, pizzaslice:ar etc. Bara att äta när tillfälle gavs :)
1966 • Bräcke
#9
6 maj 2019 - 14:43
Ok. "Mitt livs enda pallplats".. Ställ upp i några Backyardlopp så blir dom fler. 28 varv i Trosa i helgen är ju bara uppvärmning för dig. Fortsätt dela med dig av dina löpäventyr. Det är nog många som inspireras av dina berättelser.
1961 • Uddevalla
#10
6 maj 2019 - 20:29
Underbar läsning! SÅ bra kämpat och genomfört! Stort GRATTIS till pallplatsen, det är nu de börjar rulla in...;) Nästa chans måste ju bli Granan Backyard Ultra på Kroppefjäll!:)
1978 • Göteborg
#11
6 maj 2019 - 21:08
Så härlig och galen läsning! 51 timmar! Sjukt imponerande
1967 • Vänersborg
#12
6 maj 2019 - 21:36
Tack Hans & Anett!

Ja, High Coast Ultra lär jag ju iaf inte komma på pallplats på, haha :))
Ska du också springa HCU, Hans?

Det blir ju faktiskt 2 backyards: Granans och senare i sommar i Lur ;)

Anett: vi kanske ses till Granans backyard eller i Lur i sommar?

Mina: tack snälla <3
1966 • Bräcke
#13
7 maj 2019 - 06:32
Jag skall springa HCU. Efter fjolåret sa jag aldrig mer men det låter som det är sista upplagan detta år.
Ses på start.
1967 • Vänersborg
#14
7 maj 2019 - 06:45
Kul!! Vi ses till starten!
1961 • Uddevalla
#15
9 maj 2019 - 08:22
Vi ses på Granans! Jag tar med mig flocken dit, men låter Jesper springa... ;)
Fredrik Dahlberg
1973 • Saltsjö-Boo
#16
9 maj 2019 - 15:24
Grattis! Kul och intressant att läsa din racerapport. 200 miles är en avlägsen dröm jag skulle vilja ta mig an.
1983 • Torslanda
#17
9 maj 2019 - 20:50
Intressant race-report
Tack för sällskapet under loppet och runtomkring.
Vi syns säkert på något lopp i framtiden. :-)
1967 • Vänersborg
#18
10 maj 2019 - 07:47
Tack Fredrik! 200 miles är häftigt!

Tack Emir! Kul att ses! Vi träffs i Lur i sommar, då får vi förhoppningsvis några varv tillsammans :)
Fredrik Dahlberg
1973 • Saltsjö-Boo
#19
10 maj 2019 - 08:20
Kör också Lur, femte året på rad! :-) Vi ses säkert där!
1967 • Vänersborg
#20
10 maj 2019 - 10:00
Kul Fredrik! Då ses vi säkert :)
1970 • Sala
#21
11 maj 2019 - 21:56
Heja! Kul läsning, bra joggat!
1967 • Vänersborg
#22
12 maj 2019 - 17:45
Tack Jonas :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.