Race Report – Transgrancanaria Advanced

Jag fick ingen full revansch på Gran Canaria som var planen, en sjukligt ambitiös plan med tanke på förberedelserna. Efter en sömnlös natt mot fredagen så tog jag beslutet att jag inte hade att göra på 128km-loppet så det blev ett byte till 65km-klassen, ett byte jag inte ångrar alls med facit i hand.
Adobe_20190224_074600
Starten på loppet går i Artenara och man kunde i det tidiga morgonljuset ana vilka vyer man skulle bjudas på under färden ner mot Maspalomas. Även om min långdistansform lämnar mycket till övers just nu så startade jag med en förhoppning att komma i mål på 10h, en tanke som också krävde ett offensivare tempo.
Adobe_20190224_203402
En stigning och sen nedför till första checkpointen i Tejeda. Ett kort stopp, påfyllning av vatten och sen iväg. Nu bar det av uppåt till Rogue Noble. Solen pressade på och vinden bjöd inte på någon vidare svalkning, vattnet i mina flaskor gick åt i en oroande fart.
Adobe_20190224_150330
I en fin barrskog uppenbarade sig sedan nästa checkpoint, Garanon. Mitt vatten var i princip slut men nu kunde jag halsa i mig en flaska kallt vatten. Ljuvligt! Inte heller här åt jag nå vidare, två bitar bröd mäktade jag i mig innan färden fortsatte. En stigning innan det skulle gå nedför mestadels tills nästa checkpoint. Här emellan började också min problem. Solen fortsatte att skina i full kraft på en blå himmel och mitt vatten tog slut långt innan checkpointen syntes till. I den sista stigningen upp till Hierahuberto irrade jag mig upp i ett tveksamt tillstånd. Fyllde en vattenflaska innan jag sjönk ihop på en stol. Jag kände mig inte alls i skick för att fortsätta, det var jag nog inte heller. Om jag åt något? Ett par chips..
Adobe_20190224_203458
Nu var det nästan bara nedför till Ayagaures, mina planer på sub10h var sedan länge grusade. Nu var jag glad om jag kunde hålla ihop det hela vägen till mål. Att det bara var nedför ja, det är inte så bara! Att se löparna från de långa loppet ta sig fram är en bra ögonöppnare för vilken form man måste vara i för att tackla dessa lopp på bästa sätt, jag är inte där just nu.
Adobe_20190224_150405
De två sista utförslöporna fram till checkpointen var galna, att få de gjorde i dagsljus kändes bra. Utan tvekan i samma klass som de som Lavaredo Ultra Trail bjöd på men med ett besvärligare underlag.
Adobe_20190224_203539
Väl framme så tvingade jag ner några skedar paella. Satt på en mur och mådde som en hund, ställde mig för att hämta lite mer vatten och hela världen snurrade så lika bra att lägga sig ner, ett bra tecken att kroppen säger ifrån kan tyckas. Jag var medveten om riskerna med att gå vidare i mitt skick men solen hade gått ner nu och det vara ju ”bara” 17km kvar till mål nu. Off we go!

Ett par kilometer upp på en grusväg innan den långa nedstigningen fram till Maspalomas och målbågen! Den torrlagda floden var skoningslös mot fötterna men till slut såg man utkanterna av staden!

Ner i någon gammal vattenkanal och en trappa upp för att komma till den absolut sista checkpointen denna dag. Vänta. Låg det verkligen en död duva på trappen? Jag är inte säker på om det är mitt huvud som spelar mig ett spratt eller inte så jag petar lite försiktigt med foten. Yes, den fanns där, jag har inte tappat det helt och hållet!

Bara upploppet kvar och in under målbågen, medalj runt halsen. Jag kom undan med min dumhet den här gången! Klart man ska pressa sin kropp under tävling men jag inser att jag pressade den på helt fel sätt den här gången, det smartaste hade varit att kliva av.

Jag har stora problem med att främst komma ihåg att jag måste äta, helst hela tiden. På vissa lopp sköter jag det exemplariskt men sen kommer de här djupdykningarna. En viktig hemläxa inför framtiden att få bort det här beteendet.

Under hela loppet så fick jag i mig: * 2st Snickers * 7st gels * Några chips * En flaska med sportdryck * 3-4 brödbitar * Ett par skedar paella. Tusen kalorier på sin höjd. Hade jag fått i mig den energin som behövs hade iallafall mina chanser på en tid på 10h ökat men med det inte sagt att det hade gått vägen.

Nu lämnar jag Transgrancanaria bakom mig och inser att jag har bra bit kvar innan jag är redo för att leka på de stora barnens skolgård, frågan är om jag hinner bli redo till Lavaredo i juni.

3 kommentarer till inlägget

Henrik Ortman
1974 • Salbohed
#1
26 februari 2019 - 18:55
Bra kämpat! Avslutningen av banan är brutal fast det "bara" är nedförsbacke.
1984 • Strängnäs
#2
27 februari 2019 - 06:28
Bra kört hursom!! Värmen var tuff, nu gjorde jag/vi från strängnäs löparklubb ”bara” maran, men den sved den med:)
Fattar inte hur folk kan vara så snabba på denna bana!

Segt att inte få i sig näring, det blir extra tufft då! Hur som haver, kul att läsa dina tankar, bea kämpat!! Bara att kriga vidare!
Robert Frykstedt
1962 • Bålsta
#3
28 februari 2019 - 07:57
Spännande berättelse :-))

Mina 7,5 mil på Ursviks Ultra för några år sedan kan inte berättas lika dramatiskt!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.