Slow Enough To Win – Kvalitet | Blogg: Andreas Lundblad

Slow Enough To Win – Kvalitet

Ni som känner mig vet nog att jag är rätt så bokstavlig. Eller ska vi kalla det ordlig? Jag kommer till exempel aldrig att kunna använda ordet ”middag” för den måltid som äts på kvällen. Likaså vägrar jag att använda det sammansatta ordet ”kvalitetsträning” som någon slags benämning på en utvald liten del av den tid jag lägger ner på idrott. Häng med i en reflektion om hur jag använder begreppet ”kvalitet” i träningssammanhang!

Först – den traditionella definitionen (på ett ungefär)

I vanliga fall används ordet ”kvalitet” som ett slags samlingsbegrepp för genomtänkta intervaller. Om jag förstått det hela rätt. Och det är förstås inte helt fel. Högintensiv träning, i synnerhet intervallform, är den konditionsträning som har absolut högst effekt på kroppens system. Helt klart den träningsform vi ska prioritera för bästa möjliga utveckling. Och helt klart den träningsform som ger mest ”betalt” per investerad minut. Alltså, helt i linje med definitionen av ordet ”kvalitet”. Vetenskapligt bevisat, om och om igen. Och vetenskapen tänker jag inte sätta mig emot. Tvärtom.

Vad behöver du just idag?

Så, det är egentligen ganska enkelt. För att bli bra på löpning ska jag alltså springa BARA snabba löppass i olika intervallformer. Bra. Då kör vi! Eller?? Nä, det tror jag inte. Självklart, vill jag bli bra på att springa så ska jag springa snabbt och mycket. När benen, hjärtat och huvudet vill. Alla andra dagar gör jag något annat. Alltid med kvalitetstänk, på ett eller annat sätt. En dag kanske jag är stressad och behöver gå ut och springa en halvtimma bara för att rensa huvudet. Då är det kvalitet. En annan dag kanske benen skriker STOPP men överkroppen känns pigg. Då åker jag kanske en runda på klassiska rullskidor. Då är det kvalitet. Någon annan dag kanske jag är sliten i benen men känner att de behöver jobba ändå för att mjukas upp. Då kanske jag cyklar MTB. Och då är det kvalitet. Så länge jag frågar kroppen, hjärtat och huvudet vad de vill så är det kvalitet. För mig. Slutligen, till det kanske allra viktigaste exemplet. Ibland orkar kroppen/hjärtat/huvudet INGENTING. Och då mina vänner, då är VILA kvalitet! Då är det tamejf** kvalitet att ta sovmorgon och äta lakrits. Punkt.

Faktum är att 2018 går till historien som ett år då jag tränade rekordlite av det som traditionellt sett kallas ”kvalitet” (om man bortser från de mörka åren då jag inte tränade alls) och till extremt stor del lågintensivt. Det var inte på något sätt planerat, men kroppen ville ha det så. 2018 går även till historien som det år då jag knappt var sjuk på hela året. Även om såväl första som sista veckan gick i förkylningens tecken. Alltså de enda två gångerna jag INTE lyssnade ordentligt på kroppen… 2018 var även året då jag persade med 4 minuter på Göteborgsvarvet, nästan 10 minuter på Lidingöloppet, för första gången låg etta i Falktourens totalställning (om än marginellt och bara i tre veckor). Men det där var ett sidospår…

Vissa dagar/stunder är VILA precis det kroppen behöver. Och då är faktiskt vila = kvalitet.

Kvalitet vs Kvantitet (”mängd”)?

En gammal ”sanning” inom konditionsträning är att man skiljer på kvalitet och kvantitet (eller ”mängdträning” som kanske är ett vanligare begrepp). Absolut, med den givna definitionen av kvalitet som ”bäst betalt per investerad minut” är det helt sant. Mängdträning, som syftar till att bygga en bred och stabil bas, ska helst genomföras i låg intensitet och under relativt långa träningspass. Men om detta nu inte är ”kvalitet”, varför ska vi då göra detta?! Den lågintensiva, långvariga träningen kommer åt delar av ditt prestationsspektrum som du får svårt att utveckla om du bara tränar högintensivt. Den påskyndar återhämtningen, förbättrar fettförbränning, ökar kapillärtätheten, mitokondrier bildas och växer bla bla bla. Dessutom återhämtar vi oss betydligt snabbare från dessa pass än från de högintensiva. Tidskrävande? Ja, det förstås? Kvalitet? JA, i allra högsta grad.

Varierad träning är inte tråkigt. Varierad träning berikar! Som t ex rullskidor "på" havet med Viking Christoffer Lingwick!

Alternativ träning

Löpare verkar ha en outtröttlig förmåga att träna enformigt och att sätta negativ klang på begreppet ”Alternativ träning”. Och de har alla förutsättningar man kan tänkas behöva. Bland annat räknar de sin träningsmängd i kilometer löpning (!?!?) – som gjort för skadeproblem. Sen, när de väl blir skadade (redan för sent, alltså) och ska alternativträna… Ja, då sträcker sig fantasin till en testcykel. Eller ännu värre – crosstrainer (!?!). Jag dör av uttråkning innan ni ens har sagt färdigt orden. Även om jag förstås tycker det är hemskt bra att dessa maskiner finns. För cyklisten som behöver träna i dåligt väder eller den stackare som är för överviktig och inte kan gå ut och springa på riktigt. Eller löparen som behöver springa vattenlöpning och inte har tillgång till en bassäng. Ni har nog redan förstått att jag inte delar ”genomsnittslöparens” bild av alternativ träning. Och varför kallar vi det ens ”alternativ träning”? Det har varit känt så länge vi forskat på träningslära att VARIERAD träning i OLIKA discipliner är en av de mest grundläggande faktorerna för en stabil och skadefri utvecklingskurva. Det jag möjligtvis kan hålla med Er om är att bra varierad träning förutsätter en hel del konsumtion och investeringar i olika prylar. Det ÄR enklare att springa. Vi behöver bara ett par skor (eller kanske inte ens det?). Och det är faktiskt därför jag fokuserar just på löpning. Men att jag presterar i löpning, ja det beror helt och hållet på att det finns massor av andra träningsformer som jag tycker är minst lika roliga. Dessutom gör de att jag lättare kan behålla glädje i min träning genom olika årstider och olika väderförhållanden.

Glädje

Den sista, och överlägset viktigaste, faktorn i min kvalitetsdefinition är att det ska vara roligt att träna. Självklart finns det dagar då allt krånglar och regnet blåser upp i näsan och motvinden står som en vägg oavsett vilket håll jag vänder mig. Vissa sådana dagar tränar jag ändå. Men oftast inser jag i efterhand att jag lika gärna kunde stannat inne. För det finns även dagar när träningen är rolig TROTS att det blåser blöt motvind snett nerifrån. I min värld är ”pannben” (ännu ett sånt där trendigt crossfit-ord som jag egentligen har sjukt svårt för) inte något som ska pressas fram. Motgångar kommer ändå. Och de kommer alltid att stärka oss. Vi behöver inte skapa extra motgångar. Så, vad ville jag säga med detta? Jo. Den viktigaste av ”kvalitetsbegreppets” grundpelare är glädjen. Det kan vara att träna i bra väder. På fina(/nya/spännande) platser. Med fina vänner. Och/eller i träningsformer som vi genomför med glädje. Jag är nog lite avundsjuk på Er som hittar glädje i att alltid bara springa. Samma runda, om och om igen. Men samtidigt är jag väldigt glad för allt jag får uppleva i min variant av kvalitetsträning. Nästan varje dag.

Vissa dagar kan kvalitet definieras av att gå uppför ett berg i 5 timmar bara för att få åka 5 svängar på en orörd glaciär.

Daniel Frantzich

Inför detta inlägg frågade jag Daniel ”är det okej om jag driver lite med din träningsmängd?”. Och det såg han fram emot med glädje, så här följer en liten analys/jämförelse (och kanske egentligen inte så mycket mobbing) med min klubbkompis. Vi är oerhört jämna på tävling (det kan nog vara så att vi faktiskt ”slagit” varandra precis lika många gånger?) och tränar ganska olikt. Därför är det alltid kul att jämföra med just honom. Daniel sprang 3790 kilometer under 2018 (mer än en mil om dagen!!), vilket låter helt otroligt mycket i mina öron. Jag, som höll koll på mina kilometrar för första gången 2018, skrapade ihop 1610 kilometer. Vilket låter otroligt lite i Daniels öron. Han är helt övertygad om att jag skulle springa snabbare på tävling om jag sprang mer. Jag är övertygad om att han skulle springa snabbare på tävling om han sprang mindre. Vi har nog lika rätt båda två. Men jag springer faktiskt så mycket som kroppen tillåter. Och än så länge slår jag ju Daniel på varannat lopp. Minst… ?? Dock hoppas jag, på riktigt, att det ska lossna för Daniel så att han får ”betalt” för all tid han lägger ner.

Klubbkompisen Daniel Frantzich vann, och slog mig med 2 sekunder, i Halloween Nightmare i höstas. Det var varken första eller sista gången som vi ”slår” varandra med så liten marginal.

En annan sak som imponerar när det kommer till Daniel är enformigheten. De data jag ser, bland annat på Strava, kanske inte säger hela sanningen, men det verkar bli väldigt många pass på nästan exakt samma ställe, i exakt samma fart, exakt lika länge. Jag är mer imponerad än kritisk. Jag skulle ALDRIG orka fortsätta i den stilen. Sen vet jag att Daniel är delägare i familjeföretaget, jobbar väldigt mycket och kanske inte hinner/orkar göra det mer varierat än så. Det kanske rentav ÄR kvalitet ibland, som jag nämnde tidigare, att bara komma ut och rensa huvudet. Jag VET att han hellre vill springa i skogen än inne i Varberg. Sen bär jag faktiskt lite av ansvaret för Daniels enformighet. Han vill gärna träna bättre och köpte bland annat rullskidor under 2018. Jag lovade förstås att lära honom åka, men än har han inte sett röken av någon lektion. Jag tar åt mig och ska se till att det blir av snart.

Om att få ”betalt” för nedlagd tid

Begreppet har figurerat några gånger tidigare i texten. Ibland är det lite orättvist. Jag får ut mer av mina 30 kilometer löpning i veckan än vad Daniel får för sina 70. Men jag inser medan jag skriver detta inlägg, något som jag tror är en väldigt viktig nyckel till att jag får så ”oförskämt bra betalt” som jag gör. I stort sett varje träningspass har ett syfte för mig. En ny upplevelse, ett nytt berg, en ny fart, en ny distans, en ny runda. En väldigt liten del av min träning har som enda syfte att förbättra min prestation. Jag tränar för att jag mår bra när jag gör det (och ”tyvärr” även för att jag mår så sjukt dåligt om jag inte gör det). För att jag mår bra efteråt. Eller för att jag vill se en ny plats. Eller för den delen se en gammal plats ur ett nytt perspektiv.

Jag får ”betalt” på nästan alla mina träningspass. Därför blir det inte lika viktigt att få ”betalt” i form av tävlingsresultat. Och just precis därför får jag oförskämt bra ”betalt” i form av just tävlingsresultat. Och det är nog ändå detta stycke som får avsluta/sammanfatta hela min syn på ”kvalitetsträning”. Samt ett sista förtydligande: Jag får alltså inte pengar för att jag tränar. Hur bokstavlig/ordlig jag än är.

I våras åkte vi skare på Komosse. Då fick vi nästan ”1000 gånger pengarna” för att prata i kapitalistiska begrepp en allra sista gång.

Hälsningar från ett soligt, snöfattigt Katalonien. Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!
/Andreas

Inlägget Slow Enough To Win – Kvalitet dök först upp på Trailrunning Sweden.

2 kommentarer till inlägget

1988 • Stenungsund
#1
1 januari 2019 - 19:56
Bra text. Men det är väl inte hela sanningen att bara jämföra löpdistansen mellan er? Du kan ju säkert ligga på lika mycket eller mer träningstimmar men med en större variation av träning
1986 • Falkenberg
#2
1 januari 2019 - 23:13
Nu är det tredje gången jag försöker svara på din kommentar Thomas.

Du har helt rätt. Jag och Daniel ligger förmodligen på ganska likvärdig total träningsbelastning, mätt i en vettig enhet. Och jämförelsen syftade till viss del till att ifrågasätta löparnas "kilometer löpning" som något slags heligt mått på träningsbelastning.

Jag kan ju faktiskt även ha tränat lika mycket löpning som Daniel, eller rentav mer. Men i tuffare miljöer där det går två eller tre gånger långsammare att ta sig fram. Riktigt så är inte sanningen i detta fallet, men lite åt det hållet. Mitt lägsta löppass någonsin var 15 km och tog 4,5 timma.Och jag tränar inte så ofta i så extrema miljöer men jag har bekanta som gör det och som springer ifrån mig alla dagar i veckan. Oavsett om det är lättlöpt, tufft eller rentav baklänges.

"...a fun block of 2 weeks of flat running (220 km / 11000m per week) to prepare for Sierre-Zinal where I did my PB..." från Kilian Jornets sammanfattning av år 2018. 11000 höjdmeter per vecka är fortfarande nästan 2000 per dag. Och han kallar det platt löpning. För att förbereda för Sierre-Zinal. Som han kallar platt löpning... Jag har sprungit Sierre-Zinal. 31 km. 2200 höjdmeter upp, 1100 höjdmeter ner. Jag vet inte om jag skulle kalla det platt. Men på något sätt gillar jag ändå Kilians världsbild. Och hur den har skapats.

Vet inte var jag skulle komma med det där mer än att: absolut, du har helt rätt. Och du reagerade på en detalj som jag ville få reaktioner på :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.