RunTobyRun!

Varför springer du?

Det började med en till synes oskyldig fråga från en kollega: varför springer du? Och slutade med att jag tvingade mig själv att svara på frågan om jag springer för att försöka lura mig själv, för att jag inte vill bli gammal…

Det var efter Lund runt som en kollega vid fikabordet konstaterade:
– Jaha, du springer. Hur ofta då?
– Tja, så här års blir det väl två eller tre pass i veckan.
– Jaha?
– Mhm.
– Varför det?

Ja, varför det?

För att det är kul, givetvis. För att jag mår bra av det. För att jag får uppleva lopp och natur och årstidernas växlingar. För att jag triggas av att planera träningen inför ett visst lopp och så förstås det mest uppenbara: för att jag kan – för när man tänker efter är det ju faktiskt lite av en lyx att kunna springa när man vill, det är inte alla som kan det för att kroppen säger ifrån eller att det finns andra hinder i livspusslet som gör det omöjligt att träna.

Jösses. Vilken fråga. Varför det? Ja, varför inte? Ska man behöva sitta vid ett fikabord och försvara för sina kollegor varför man gillar något så självklart som att springa…  Nej, nu överdriver jag  förstås, det var ju inget korsförhör utan av ren vänskaplig nyfikenhet som hon frågade. Och jag kom på mig själv med att fortsätta fundera på tåget hem från jobbet i Lund. Så jag springer alltså. Varför det?

Gör jag det för att gå ner i vikt? Nej, men det är så klart en bonus om det innebär några kilo mindre att släpa runt på. Men efter att ha studsat mellan 85 och 100 några gånger vågar jag inte sätta upp några mål när det gäller vikten. Men visst, komma ner under 90 igen hade inte varit så dumt (efter Lund runt stannade vågen på 93.2).

Gör jag det för att pressa mig själv och persa? Nej, vid 51 fyllda måste man inse sina begränsningar. Jag kommer aldrig att vinna några lopp, det gjorde jag inte ens när jag var ung, smal och snabb. Och det enda rekord jag kommer att slå är det jag slår varenda gång jag snörar på mig skorna – för varje nytt pass innebär ju att jag sprungit länge sammanlagt i livet än jag någonsin gjort förut (att tänka så innebär faktiskt en liten boost, även de dagar som rundan blir kortare eller går sämre än man planerat. Heja!)


Med Ola i Liverpool tidigare i år.

Gör jag det för att lura mig själv, att jag springer för att jag är rädd för att bli gammal? Ja, det är ju kanske risk för det men jag hoppas att det inte är så. Visst, män brukar ju lägga sig till med kriser när de fyller 40 eller 50  – har jag hört – och gå in stenhårt för sin hobby. Typ köpa på sig en svindyr cykel, tajta brallor, spejsiga solglasögon och en massa proffsigt lull-lull till hojen som innebär att de ska kunna sänka kilometertiden med flera sekunder.  Om man dessutom börjar blogga om sin träning ligger man helt klart i riskzonen. Har jag hört.

Nej, den stora frågan, efter 6 1/2 års regelbunden löpträning, är ju egentligen inte varför jag springer utan varför jag lade av med att springa 1996 – medan jag fortfarande var ung, smal och snabb. Hur kunde jag sluta med det som känns så självklart? Som i grunden är så enkelt – när som helst, var som helst, hur långt som helst…

Förmodligen var det för att mitt gamla jag alltid tävlade mot klockan.

Jag sprang min milrunda fem till sex gånger i veckan, fast besluten om att springa snabbare än jag gjorde dagen innan, kollade mellantider efter vägen för att ständigt jaga sekunder och låg stadigt under 40 minuter på milen. Jag var i bra form och följde mitt schema i ur och skur, men någonstans på vägen tappade jag löpglädjen, det blev för enformigt. Så jag lade av.

Idag är det snudd på obegripligt, men där och då kändes det förstås självklart och där vill jag inte hamna igen. Jag vill fortsätta utmana mig själv, så länge kroppen pallar för det, och söka nya upplevelser längs vägen: skog, asfalt, grus, trail, värme, kyla, skånskt pissregn på tvären, you name it. Kan jag bara fortstätta trigga alla sinnen med min löpning så ökar också sannolikheten att jag orkar hålla på 6 1/2 år till. Minst. För jag vill inte riskera att hamna bredvid en kollega vid fikabordet som tittar på mig och säger:

– Så du har slutat springa. Varför det?

RunTobyRun!
www.runtobyrun.se

PS. Varför springer du? DS.

37 kommentarer till inlägget

Monica Carlsson
1971 • Partille
#1
15 december 2018 - 17:37
Jag gillar inte att springa... jag gillar att ha sprungit! ;)
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#2
15 december 2018 - 17:41
Ja i alla fall så här års! Definitivt skönast efteråt...
Robert Frykstedt
1962 • Bålsta
#3
15 december 2018 - 19:42
Jag springer, för då känner jag mig hel :-)
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#4
15 december 2018 - 19:55
Robert: :-)
1980 • Vik
#5
15 december 2018 - 20:28
Kul när man får frågor som gör att man börjar tänka till på grejer som man sett som självklara :-)
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#6
15 december 2018 - 20:30
Eller hur! Och svårt att bara svara en sak eller en enda mening!
Acke5
1959 • Göteborg
#7
16 december 2018 - 14:03
"Och svårt att bara svara en sak eller en enda mening!"

Standardsvaret brukar annars vara:

- För att jag kan!
1971 • Motala
#8
16 december 2018 - 15:35
För att det är bättre än alternativet :)
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#9
16 december 2018 - 16:03
Acke och Saku: :-)

Fast det är ju inte bara för att jag kan... kan ju simma oxå men gillar det inte. Får fler kickar av att kuta!
1971 • Motala
#10
16 december 2018 - 16:54
Thobias

Självklart springer vi för att vi gillar det. Alternativet skulle vara att inte springa, men vi springer, för att det är bättre än alternativet. Tror du hajar :D
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#11
16 december 2018 - 18:14
Jag hajar :-)
1959 • Ängelhom
#12
17 december 2018 - 10:24
Så rätt, så rätt - "springer för att inte bli gammal" :). Inte katten är det så kul att ge sig ut i nollgradigt och duggregn i decembermörkret. Håller med Monica - absolut bäst efter löprundan , i soffhörnet.
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#13
17 december 2018 - 12:02
Visst är det så, Henrik, och vissa dagar är det frestande att inte lämna soffan alls och ge sig ut... Typ när man släpper ut katten och han vill in igen redan efter en minut eller så...
1965 • Kungsholmen
#14
17 december 2018 - 13:46
För att alternativet är sämre.
Claes Lund
1954 • Järfälla
#15
17 december 2018 - 20:44
Jag har aldrig ångrat att jag sprungit däremot ångrat när jag inte sprang.
1974 • Mölndal
#16
17 december 2018 - 21:07
En fråga som inte är helt enkel att svara på :)
Robert Frykstedt
1962 • Bålsta
#17
17 december 2018 - 21:33
Det är frihet att springa, men det kan bli en ”last” ;-)
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#18
17 december 2018 - 22:15
Peter, Claes, Michael, Robert :-)
Ingrid Dreifaldt
1964 • Kristianstad
#19
18 december 2018 - 13:17
För att det är en mirakelmedicin. Stärker immunförsvaret, håller kroppen i form, minskar stressen, förbättrar koncentrationen m.m. Att springa är enkelt och en frihet då det kan utföras var som helst och när som helst.
Mikael Böhm
1963 • Fristad
#20
18 december 2018 - 14:12
Jag, som många andra, springer för att jag tycker om att springa!
Och att kunna äta gott... :-)
Jag springer också för att bli äldre. Skulle jag inte bli äldre för att jag springer vill jag i så fall ha roligt på vägen.
Jag kompletterar löpningen med simning. Det är, för mig, en skonsam form av kondition och styrka för överkroppen.

Tack för tankeställaren! :-)
Per Bilén
1969 • Halmstad
#21
18 december 2018 - 14:55
"Springer för att inte bli gammal" - Jag tänker precis tvärtom. Jag tränar och springer för att kunna bli gammal och fortfarande ha en kropp som fungerar. Alternativet till att bli gammal är ju betydligt sämre.....
Robert Frykstedt
1962 • Bålsta
#22
18 december 2018 - 17:33
Jag funderar inte på om det är nyttigt eller för att bli yngre eller gammal. Jag springer för att jag mår bra av det, både före, under och efteråt...



Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#23
18 december 2018 - 20:00
Ni skriver klokt!

Äldre blir vi ju för var dag, oavsett om vi vill det eller inte. Min retoriska fråga gällde dock inte om jag ville stoppa åldrandet utan "om jag springer för att försöka lura mig själv, för att jag inte VILL bli gammal…" och den kan ju förstås bygga på något slags försenad 50-årskris.

Men det handlar nog snarare, som Per #21 skriver, om att springa för att KUNNA bli gammal utan att bi allt för skröplig. Så det är bara att hålla tummarna för att man orkar kuta 30-40 år till :-)
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#24
18 december 2018 - 20:02
Fick en fråga, apropå inlägget ovan, om jag känner större njutning nu än när jag sprang på 90-talet (medan jag fortfarande var ung, smal och hyfsat snabb). Och jag måste nog säga att det handlar om njutning på olika sätt. Då var det en stor trigg att springa mot klockan, i dag handlar det mer om att hitta upplevelser genom löpningen.

Men det finns förstås något jag saknar från när jag var typ 25: då var jag aldrig skadad...
Magnus Hjeltman
1969 • Stockholm
#25
18 december 2018 - 21:15
När min kollega var ute och sprang så ropade några A-lagare till honom, från en parkbänk: "Du springer från sanningen!". Ganska kul perspektiv, lite tragi-komiskt tycker jag. Särskilt med tanke på att den mindfulness jag känner exakt medan jag springer, den känns som SANNINGEN, 100 % här och nu!
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#26
18 december 2018 - 21:56
A-laget säger väldigt kloka saker ibland...
Robert Frykstedt
1962 • Bålsta
#27
18 december 2018 - 22:33
Kloka A-lagare som sagt.
Om man lever i en relation och det knakar i fogarna så händer det att den som inte alls springer eller idrottar säger till sin hälft att hen springer ifrån sanningen, det kan jag förstå. Men samtidigt rensar man luften och får nya intryck och finner lösningar under löpningen.
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#28
19 december 2018 - 08:13
Kanadas premiärminister Justin Trudeau är löpare, har gjort under 21 på 5K och har nog även sprungit maraton. Hade varit kul att ta en runda med honom och höra vad han tänker på. Är det bara rensa skallen eller är det där han löser problem? Typ hantera twitterpresidenten i söder?
1971 • Motala
#29
23 december 2018 - 14:10
Frågan kan verka klok i första anblicken, får en att fundera. Tycker idag det är en ganska korkad fråga när man inser att det dom egentligen frågar är varför man är ute och rör på sig. "Varför springer du?" Är ju ett sätt att röra på sig, lite snabbare än gång bara.
En betydligt mera "berättigad" fråga, om jag får säga så, är "Varför rör du inte på dig?" Eller, varför motionerar du inte?
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#30
23 december 2018 - 14:22
Saku: det var garanterat ingen löpare som frågade (en annan klassiker är ju icke-löpare som för att verka intresserad ställer frågan ”vad gör du milen på?” - en fråga som jag brukar besvara med ”beror på dagsformen”.

En mer berättigad fråga kan ju vara varför man springer så här års om det är mörkt o kallt o blött eller snöigt, men det gällde alltså inte detta

God jul!
1961 • Brunflo
#31
25 december 2018 - 16:05
Jag började springa när jag var 8 år.

Jag har fått höra om alla dessa "kriser" som uppstår när man är 30, 40, 50 och troligen snart 60...

De som frågar mig varför jag springer får en viss förståelse eftersom jag bara har börjat. Aldrig slutat.

Visst, jag har som alla andra "gjort tider" men aldrig jagat dem. Det ligger inte för mig och har aldrig gett mig något positivt.. tyvärr.
Däremot att bara springa och komma ut i på vägarna, i skogen eller på fjället tillsammans med mina hundar (numera hund) gör helt enkelt mig gott.

Må väl och njut av stunden!
/Claes
Barbro S
1953 • Höganäs
#32
26 december 2018 - 16:14
Jag har aldrig sprungit snabbt eller särskilt mycket men känner mig ändå som en löpare och försöker ständigt komma igång (om det blivit en paus) och bli bättre. Lyssnar på fåglarna, de egna andetagen, löpskons träff mot marken och det är ett så bra tillfälle att låta tankarna fara och flyga, väldigt bra när jag är arg eller behöver lösa problem. Men springer nog mest för att jag hoppas att få känna den där känslan av att jag är lätt, snabb, stark och oövervinnerlig då och då när det går riktigt bra.
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#33
26 december 2018 - 22:50
Claes och Barbro :-)

Kloka ord, kul med alla kommentarer, önskar alla ett helt och friskt löpår i passande tempo utifrån just dina mål och förutsättningar!
1974 • Gävle
#34
31 december 2018 - 15:04
Jag springer för att det ger mig avkoppling och bättre hälsa och ju bättre kondis jag har ju bättre fungerar även mina skadade lungor, förhoppningsvis kan jag hålla i länge med löpning eller i värsta fall någon annan Konditions sport.

Sen är det en rolig grej att utmana sig med olika lopp mm också.

Gillar verkligen din mening i inlägget:
Och det enda rekord jag kommer att slå är det jag slår varenda gång jag snörar på mig skorna – för varje nytt pass innebär ju att jag sprungit länge sammanlagt i livet än jag någonsin gjort förut.

Den där meningen kommer jag ha i huvudet framöver, tackar för det.
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#35
31 december 2018 - 18:57
Varsågod Henrik, låt den följa dig på det nya året!
Caroline Y
1964 • Huddinge
#36
5 januari 2019 - 13:35
Det finns många anledningar varför jag springer. Huvudanledningen inför varje pass varierar t.ex ibland är det mest för att stressa av mig, eller för att göra sightseeing, omgås med en löparkompis, rädslan att inte klara årets mål eller tappa formen som man har byggt upp under längre tid etc etc.
Men generellt springer jag (trogen, 1000 km / år, sen 10 år), för att jag har märkt att jag mår bra av det i kropp och knopp. Då tog jag beslutet att jag MÅSTE hålla igång, varje vecka, månad, år, även om det tar emot ibland... Allt bygger alltså på ett livstilsbeslut som hjälper mig att hålla igång även i kylan, med snö, regn, hetta eller blåst eller när jag försöker lura mig själv att jag inte har tid eller lust.
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#37
5 januari 2019 - 17:50
Hej Caroline! Sightseing är bra, tar oftast med löparskor jag reser. Utmärkt sätt att se ett nytt ställe!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.