@tommy.ultra.runner

Kullamannen Ultra 100 miles: "Himmel, hav & helvete"

... framsida lår formligen tjöt av smärta hela vägen ner mot stranden, varje steg nerför var en pina. Att springa nedåt var nästan omöjligt – det gjorde för ont. Jag fick gåtrippa och sidsteppa. Vi hade ju knappt börjat äventyret på Dödens Zon? Hur skulle jag orka i kanske knappt ett dygn till? Det kändes där och då helt jäkla omöjligt, skulle resan ta slut innan den knappt börjat?


Kullamannen 100 miles

Men låt oss backa bandet en smula. Någon gång på våren 2017 visade det sig att Kullamannen skulle utöka sin Ultra till att bli ett 100 miles-lopp och det lovade att bli riktigt tufft. Svintufft!


Vid den här tiden var jag inte så ultraerfaren, hade bara Borås 6-timmars med mig i bagaget från hösten 2016. Och drogs dessutom med en stressfraktur som tog hela våren -17 att läka, så jag vågade inte anmäla mig till premiärupplagan av Kullamannen… Men efter att min skada läkt så klarade jag Ultravasan 90 och fattade därefter mod att anmäla mig till Black River Run 100 miles i september -17. 

Jag lyckades överleva BRR, lärde känna Annika och Sofia från TV88 någonstans på varv tre av tio, de blev mina ultrakompisar och jag blev medlem i TV88 och resten är histora som det så vackert heter!

Fattade därför nytt mod och bestämde mig för att anta utmaningen The Swedish 100 miles-challenge. Annika och Sofia hade redan klarat denna utmaning, i samband med TEC 2017 fick de sina orange:a västar som nummer 17 och 18. Så häftigt, det ville jag också kämpa för!

Så när anmälan för Kullamannen 2018 öppnade några veckor innan Kullamannen 2017 gick av stapeln så var jag blixtsnabb att slänga in en anmälan! 

Under Kullamannen 2017 visade det sig ju att det fanns fog för det som utlovats, nämligen att det skulle bli något utöver det vanliga! Löpare klev under loppet av på ”löpande band”. Så småningom visade det sig att nästan tre fjärdedelar av alla startande bröt, och endast ett fåtal klarade utmaningen och blev Ringbärare. Alltså måste Kullamannen Ultra 100 miles, (Himmel, Hav & Helvete) vara något i hästväg! 

Först ut i 100 miles-utmaningen var TEC 100 i april -18. Check på den! Trots magbesvär och lite andra bekymmer... Andra loppet i utmaningen blev GAX 100. Check! Trots rejäla svårigheter, dels p.g.a. trötthet eftersom jag sprang endast två veckor efter målgång i Trans Sweden 545 km och nog inte var helt återhämtad… Sen ska vi inte tala om sanden i brallan – men det är en helt annan historia ;)

Strax innan Ultravasan 90 gjorde jag illa vänsterfoten (hälkudden), vilket var en ren olyckshändelse i samband med träning. Körde ändå Ultravasan med ömmande fot, förmodligen lite osmart... Vilade lite och foten kändes bra så jag beslöt ändå starta det otroligt vackra Icebug Xperience Ultra (50 miles) 1 september men det visade sig tyvärr rätt omgående att foten inte höll så jag fick dra ner på tempot och kom i mål efter rätt många timmar… Det fick bli löpvila och rehab men jag insåg ganska snart att BRR 100 miles var i stor fara och efter några provlöp dagarna innan start var det med mycket tungt och lesset hjärta jag fick avstå min startplats. Där sprack 100 miles-utmaningen... Så otroligt ledsamt! Jag hade ju kämpat så för att nå mitt mål och så är det en dum olycka som sätter stopp – ingen utmattningsskada, som kanske hade varit lite lättare att acceptera?

Men; bara att ta nya tag! På’t igen! Kullamannen 100 miles fick väl bli en nystart?

Ca sex veckor efter IX Ultra kunde jag så lite försiktigt göra en omstart. Sprang en mile (1.6 km) och kände inget nämnvärt. Fortsattte försiktigt med flera korta pass, som alla kändes bra (med tejpad fot).

Med knappt en vecka kvar till start i Kullamannen 2018 sprang jag en runda på drygt 9 km. Och det kändes bra, så då bestämde jag mig definitivt för att starta. Veckan innan start fylldes av sedvanliga förberedelser som att fixa med utrustning, fundera lite över innehåll i dropbags med mera.

Det måste också nämnas, för det är viktigt: både Annika och Sofia hade ju klarat TEC, GAX och BRR i år. Så om de klarade utmaningen Kullamannen 100 miles skulle de bli allra först med att ha erövrat både den orange:a och svarta västen dvs ha sprungit åtta 100 miles-lopp på två år. Det är stort & häftigt!!

Så kom den då äntligen, avresedagen torsdag 1 november. Annika och Sofia skulle åka med husbilen ner och sova i Båstad, så jag tog bilen och plockade upp Robban på vägen ner till Mölle och det boende han så förtjänstfullt fixat åt oss och några andra.


Vy från hamnen i Mölle, mot Kullens fyr

Väl på plats i Mölle installerade vi oss i vårt fantastiska boende. Jag tog en kort en miles-runda och checkade läget, hälsade lite på arrangören Per och fixade i ordning med det sista i de dropbags som skulle till Ängelholm och till varvningen i Mölle. Efter en sagolik pizza och några öl på Krukmakeriet i Mölle med ett stort gäng löparkompisar drog vi oss tillbaka, fixade det sista och la oss sen att vila/sova eftersom vi skulle upp kl. 05 för att ta bussen från Mölle till starten i Båstad.

Natten blev faktiskt väldigt rofylld och jag sov rätt så bra, men vaknade ca 04:30. Bestämde för att det var lika bra att gå upp och börja förbereda sig: tejpa fötterna, fixa kläder & utrustning och förstås käka en första frukost.

Robban och jag lämnade huset och travade iväg med våra dropbags. Kom på att jag ju glömde bussbiljett och hälsodeklaration i huset, snabbt tebax och hämta dessa och sen traska vidare ner mot bussen. Väl där lämnade vi in grejorna, nu fanns ingen återvändo. Bara att invänta starten om ca tre timmar (starten skulle gå 09:00).

Bussresan var lugn. Vi kom fram till Båstad, hämtade ut nummerlappar och hälsade på ”alla”, otroligt så många som kommit för att springa Kullamannen. Drygt 300 anmälda är visst rekord för ett svenskt 100 miles-lopp!


Vi lyssnar på infon före start

Annika och Sofia kom, och 08:15 så var det dags för information från Per & övrig tävlingsledning.

Klockan började närma sig dags för start! Spänningen går mer eller mindre att ta på! Vi vet att vi har en lång transportsträcka innan vi ens är framme där den egentliga resan börjar d.v.s. där vi ska kliva in i Dödens Zon på Kullaberg och där det för oss lite okända jobbiga börjar...


TV88-gänget redo för start


Sekunderna innan start. Annika, Tommy, Robban och Sofia är redo för drygt 16 mils löpning och äventyr


Riddaren som tar täten i starten


Den pampiga starten


Starten har gått och ca 250 löpare har börjat resan mot Mölle


Robban, Annika och Sofia är pigga och glada (undertecknad oxå)


Keep on jogging, ett par timmar efter start

Redan efter några kilometer efter starten kommer den första rejäla stigningen men vi har på förhand bestämt att ta det lugnt och spara på krafterna - de lär behövas när vi kommer till Kullaberg :)

Fredagen är fin, vi tassar på utmed kustbandet. Navigationen är sannerligen inte svår - följ Skåneleden och se till att ha havet till höger!


Det är mäktigt att se Kulleberg på håll, men vi inser att det är många timmar innan vi är där

Det är stundtals slående vackert att springa, men det är också en del trista partier att avverka. Hela sträckan från Båstad till dropbag i Ängelholm är ju att betrakta som ren transportlöpning, med noll utmaningar. Trots det så börjar jag så sakteliga känna av framsida lår. Jag har ju i princip inte sprungit någonting sen september, och trots alternativ träning så märks det att kroppen inte är van vid ultradistans... Det positiva är dock att hälkudden håller sig i skinnet!! 


Grymma Annika och Sofia tar täten

Jag, Annika och Sofia håller ihop - more or less hela tiden. Robban har inlett piggt och alert, men får dessvärre magbekymmer efter några mil och tappar tempo. Jobbigt!!


Klockan är strax efter 13 och framsida lår protesterar mot varje löpsteg

För egen del fungerar det bra, foten håller sig i skinnet men framsida lår protesterar kraftfullt mot varje löpsteg... En smärre oro börjar infinna sig över hur det ska gå när vi kommer till Kullaberg...


Vackert över havet

Regnet hänger lite i luften men vi klarar oss hyfsat. Solen tittar fram och värmer!


Finns en del tekniska partier även på "transportsträckan"

Vi börjar närma oss Ängelholm och platsen för första dropbag:en. Jag längtar främst efter bubbelvattnet :)


Stilstudie! Foto: Stefan Fahlstedt

Vi når Råbacka strax efter halv fyra och känner oss hyfsat pigga förutom att mina lår känns som om att de inte alls vill vara med och leka mer... Men först väntar två smärre överraskningar: först möter Sara D (som ska springa svart bana på lördagen) upp vid parkeringen strax innan depån. Så himla kul!! En snabb kram, vi byter några ord och jag tassar vidare. 


Va! Är ni här?! Foto: Niklas Andersson

Sen står plötsligt också Niklas och Caroline där (som ska springa Dubbeldöden resp. Dödens zon). Så jäkla överraskande och kul!! Stor glädje och några snabba kramar och koll av läget!!

Underbart med dessa möten, som skänker så mycket ny energi!!


Tjejerna fixar med sina dropbags


4000 lumen på skallen och soppa i näven

För egen del är det inte så mycket att fixa med. Tar lite efterlängtat bubbelvatten, fyller på energi i ryggan och tar på mig pannlampan och ser till att äta. Vågar inte riktigt säga sanningen till tjejerna om hur låren faktiskt känns, tänker att jag väntar lite med det, eftersom det ändå inte är foten som bråkar så är det ju bara att kriga vidare.


Välfyllt depåbord

Vi är redo att ge oss iväg när en smått tagen Robban kommer in i depån. Magen krånglar en del men han är ändå vid hyfsat mod och fast besluten att kämpa vidare!

 
Kringelikrokar runt Ängelholm

Mörkret faller. Joe som sprungit ett tag med oss fortsätter hänga på, så gör även Roger. Banan gör en slinga runt Ängeholm så vi tillbringar väl någon timme med att tassa runt medan det blir allt svartare runt oss.

Efter Ängelholm fortsätter vi så sakteliga ut på halvön. Löpningen är rätt så händelselös. Timmarna går, låren tjuter av ilska men det viktiga är att foten fungerar, för det gör den ju glädjande nog!!  Vi passerar hage efter hage i lite konstiga rutter som det nästan är svårt att få grepp om. Ibland ser man pannlampor lite överallt beroende på var folk är någonstans - men vi lyckas hitta rätt :)


Bron efter att alla fårhagar är passerade. Har glömt var?

Efter alla fårhagar så passerar vi en bro. Tror att klockan är någonstans runt halv åtta på fredagskvällen? Vi börjar närma oss Jonstorp och Svanshall där byalaget enligt uppgift ska finnas med extra vätskekontroll. Är lite osäker på vad klockan är när vi når dit, men det är ett underbart gäng som står där och servar. Kaffet smakar alldeles underbart, precis vad en trött ultrasjäl behövde.

Vi tassar vidare och kommer så småningom fram till Arild och väntar med spänning på att vi ska komma in på det vi väntat på i så många mil och timmar: Dödens Zon. Nu börjar strax Kullamannen på allvar!

Men än är det några kilometer kvar innan vi ser att vi faktiskt svänger in på Dödens Zon, och rätt så omgående ändrar terrängen karaktär - det känns som rena djungeln där vi passerar. Tekniskt, träd som ligger kors och tvärs, rötter och stenar. Kort sagt riktigt jäkla brötigt. Nu verkar det komma som jag fasat för under lång tid, en rejäl nerstigning? Hur ska det gå? Kommer jag att orka?


Vi börjar ta oss neråt mot stranden vid Håkull, vi vet att efter det väntar den svintuffa stigningen Dödsbacken där vi fått stränga order att hålla oss intill berget och använda repen. Men hur brant kommer det att vara? Snart vet vi… Men först måste vi fortsätta neråt. Och neråt. Och lite till neråt.

Och framsida lår formligen tjöt av smärta hela vägen ner mot stranden, varje steg nerför var en pina. Att springa nedåt var nästan omöjligt – det gjorde ont. Jag fick "gåtrippa" och sidsteppa. Vi hade ju knappt börjat äventyret på Dödens Zon? Hur skulle jag orka i kanske ett dygn till? Det kändes där och då helt jäkla omöjligt, skulle resan ta slut innan den knappt börjat?

Till slut nådde vi äntligen ner till stenstranden där vi möter funktionärer som vänligt men bestämt ger oss stränga order att hålla oss innanför markeringarna, vi får inte på några villkor ge oss utanför snitslingen! När vi i pannlampans sken ser hur det ser ut undrar man nästan förskräckt hur det ska gå att ta sig upp där?! 


Början på "Dödsbacken" i dagsljus, bilden gör inte lutningen rättvisa. Det var brant! Riktigt brant!

Vi drar oss upp i repen i pannlampans sken och kämpar oss upp meter för meter. Som väl är funkar låren mycket bättre uppför - det är förstås muskulärt jobbigt men gör iallafall inte så förbaskat ont. Det är tre omgångar med rep som går utmed berget, och underlaget är jord/lera blandat med lite grus så ibland tappar man fotfästen och glider lite tillbaka men då får armarna hjälpa till att dra uppåt och framåt. 

Där repen tar slut är det fortfarande ruskigt brant, men vi fortsätter sakta kämpa oss uppåt med korta andhämtningspauser för att få ner pulsen och få lite vila.

Så småningom når vi det vi tror är toppen och kan fortsätta på små fina stigar. Det är ruskigt kuperat, precis som vi anat. Uppför funkar bra, nerför funkar skitdåligt - framsida lår gnäller högljutt. 

Vi tar oss ändå framåt i ett vad vi känner hyfsat tempo, men vi börjar känna viss oro. Klockan går och Dödens Zon är sannerligen inte enkel. Kommer tiden att räcka? Tog vi det för lugnt i början, kommer det att "straffa" oss på slutet? Vår skarpa hjärna Annika kalkylerar men vi bestämmer att ta oss fram till Mölle för att se vad klockan blir och se vad vi får för tid på första varvet. Vi vet inte riktigt hur Dödens Zon ser ut från Mölle fram till Arild, men vi tror det nog ändå ska vara hyfsat lättlöpt? Där kanske vi kan ta igen lite tid?

Joe och jag kommer lite före tjejerna som passat på att smita in i skogen. Plötsligt känner jag i sidan på mitt Flipbelt att det känns tomt? Var f-n har min handhållna GPS tagit vägen? Har jag tappat den?! Det verkar inte bättre... Jag blir lite deppig, den kostade ju en ändå en vacker slant och har räddat mig från fel vägval så många gånger, men att vända tillbaka och leta är ju dömt att misslyckas - jag har ingen aning om vart jag kan ha tappat den.

Annika och Sofia kommer så småningom ifatt oss, och då håller Sofia fram handen och undrar om denna prylen kan vara min? Min GPS?! Underbara Sofia lyckades alltså fånga blicken på något som blänkte och plockade upp den, hennes första tanke var att eftersom det är en elektronisk pryl så kanske det är Tommys? Och så var det ju! Stor glädje och en lyckokram till Sofia - genast kändes allt så mycket bättre :)

Klockan är snart midnatt. Havet brusar och låter, vi börjar närma oss Kullens Fyr och har varit igång i 15 timmar. Nu har vi knappt 21 timmar på oss att ta oss de ca 5 km till Mölle och sen ska vi överleva tre varv till på Dödens Zon, baserat på det vi hört & läst så kan det bli jäkligt svårt att klara... Vi deppar nog kanske lite, lite, grann men låter oss ändå inte nedslås alltför mycket! Vi måste iallafall försöka!

Vi passerar Kullens Fyr ca kl. 00:12. Där väntar en riktigt brötig nerstigning som mina lår och jag inte alls gillar. Det tar för mig en bra stund att ta mig ner sakta och försiktigt sidsteppande. Jag kommer lite på efterkälken men ser de andra en bit framför mig och tassar ifatt dem. Väl på "fast mark" är det ändå lyckligtvis ganska enkel löpning även om det är en del stigningar. När man kommer en bit upp och fram på banan så ser man Mölle hamn på håll - en härlig syn som ger ny energi! Väl framme i Mölle är det lite löpning på någon slags strandpromenad samt några gator innan Grand Hotel grandiost uppenbarar sig framför oss. Det tar oss drygt 45 minuter från fyren till Mölle så totalt har vi nu tillbringat 16 timmar igång innan vi äntligen är framme vid varvningen och vår dropbag. Strax dags att ta sig an de tre extremt tuffa varven på Dödens Zon, och ca 20 timmar har vi på oss. Kommer det att gå? Vi har där och då egentligen ingen aning. Alla vi mår rätt okey och är väl inte alltför trötta. Min fot känns prima, det är framsida lår som är det stora orosmomentet för mig!

Vi äter och dricker, fyller på vatten och energi för ytterligare timmar på Kullaberg. Försöker komma iväg så snart vi kan. Jag är rätt så stel efter att ha suttit och ätit en stund men det var ändå skönt att få vila låren lite så det kändes värt lite stelhet. Som väl är så går det uppför första biten så vi går en stund och försöker komma igång. Sen rullar vi sakta och försiktigt och mycket riktigt är det trots kuperingen ganska lättlöpt hela vägen fram till vändningen, där den brötiga zonen börjar och Håkullsbacken åter ska besegras. Men innan vi kan klättra upp måste vi ju ta oss ner...

Nerstigningen blir återigen skitjobbig och går för mig ruskigt sakta, de andra verkar rulla på som vanligt :)

Jag försöker växla gång och sidstepp, och även om låren återigen tjuter av smärtan så kommer vi alla ner. För andra gången ska backen besegras men nu vet vi ju lite bättre vad som väntar och tar oss lugnt och fint upp hela vägen, även om det är skitjobbigt så funkar det hyfsat bra. Men är det verkligen löpning vi ägnar oss just nu? Tufft som f-n är det ialla fall...

Nu när vi känner igen oss så går det lite bättre, det känns som att vi ändå får ett bra flyt och håller oss i rörelse framåt på ett bra sätt även om det förstås går sakta i alla jäkla stigningar och klättringar. Och för mig går det förstås i ultrarapidsnigeltempo nedför. Fattar inte hur låren ska klara två varv till?

Vi når återigen Kullens Fyr, klockan är nu ca 05:40 men det är en bra stund kvar till gryningen. Jag kämpar mig återigen nedför det eländiga stenpartiet efter fyren, tappar förstås avstånd till de andra men kommer så småningom ifatt. Vi når Mölle ca 06:30 och nu börjar det ändå ljusna. Vi kanske klarar oss utan pannlampa på det andra varvet?

Annika konstaterar att vi gjorde varvet på ca 5½ timme. Det var ju faktiskt ganska bra, vi ska nog greja detta trots allt :)

Snabbt försöka äta och fylla på vatten och energi, inte spilla någon tid utan ut igen! Tar dock lite tid att få fyllt vatten i vattenflaskorna så Annika och Joe hinner iväg innan Sofia som väntat på mig och jag kommer igång. Jag är lika stel nu efter första varvet, inget bra att hålla sig stilla för länge! Låren skriker att de vill vila men här ges ingen rast - nu ska vi ta oss runt! Det är så ljust så vi skippar pannlamporna helt.

Vi kommer strax ifatt Annika och Joe men jag börjar oroa mig för att framförallt tjejerna inte ska hinna runt om de ska "släpa på mig". Mina lår sinkar mer än jag önskar och det gör ganska ont nu, hela tiden... Pratar lite försiktigt med Sofia och tycker de ska ge sig iväg, jag klarar mig ju själv.

Helt ärligt är det för mig mycket viktigare att de tar sig runt och får sina ringar och framförallt sina svarta västar som bevis på att de är de allra första att klara 100 miles-utmaningen än att jag klarar mig runt. Jag har ju redan bommat min chans och måste börja om. Men såklart ska jag satsa på att fullfölja, något annat finns inte på kartan men jag vill ändå inte sinka tjejerna...

Det är fantastiskt vackert att se hela banan i dagsljus, och Kullaberg är otroligt fint, en skönhet som är svår att se och njuta av nattetid i pannlampans sken men nu får vi chansen att se berget i all sin prakt.

Vi fortsätter hålla sällskap fram till Håkull och den numera överjävligt jobbiga nerstigningen till havet. Jag blir långt efter de andra men kämpar så gott det går att sidsteppa ner. Väl framme vid repet är det med viss glädje jag/vi kan konstatera att det är sista gången. Nästa varv är denna uppstigning stängd och vi får springa en annan väg tillsammans med alla löpare som kör Dödens Zon och Dubbeldöden. Oklart hur denna kommer att se ut men det ger sig :)

 
Håkullsbacken sedd uppifrån. Går inte att se på bilden hur brant det faktiskt är!

Vi kämpar oss uppför, meter för meter, vilar där vi får bra fotfäste eller kan stödja oss mot ett träd eller en sten. Det går inte riktigt lika fort nu, men all rörelse framåt är bra.


Jag är trött som tusan i låren men glad ändå :)

Vi fortsätter på Dödens Zon och samlar höjdmeter så det står härliga till! 


Mina kompisar är högt uppe i backen :)

Jag tappar dock allt mer tempo i nedförsbackarna och kan inte längre hålla jämna steg med Annika, Sofia och Joe så vi kommer överens om att skiljas åt här. Det känns dock helt okey för nu är jag iallafall säker på att de kommer att ta sig i mål och Joe med dem. Den känslan gör mig glad och ger faktiskt energi, tro det eller ej! Jag tassar lugnt vidare och har bara fokus på att ta mig framåt. Det tar en stund men når fyren strax efter kl. 11. Så jäkla sakta har det ändå inte gått! Nu har de satt rep på nerstigningen efter fyren så helt plötsligt kan jag också ta mig ner utan större besvär (baklänges - det sparar låren!) vilket var en härlig känsla. 

Jag når Mölle kl. 12, träffar Magnus vid målportalen och får höra att tjejerna och Joe precis gett sig iväg, underbart att höra! Jag gjorde även andra varvet på 5½ timme, inte så dåligt ändå tänker jag, och äter snabbt och fyller på vatten & energi och ger mig iväg i sakta mak. Tar det lugnt, har nu lite över 8 timmar på mig att klara tredje och sista varvet innan repet faller, borde gå!

Plötsligt kommer ett par löpare rusande bakom mig i hög fart och tjoar glatt! Först fattar jag inte riktigt vad som händer, och frågar ett par funktionärer om det var Dödens Zon-löpare? Har de inte startat för länge sen? "Nejdå, de startar i omgångar så snart kommer det massor med folk". Jaha?

Och mycket riktigt, medan jag i sakta mak lufsar fram på stigen så kommer det massor med löpare springandes bakom. Jättemånga av dem hejar och ropar glada tillrop, och dunkar rygg & axel och det känns alldeles överväldigande att höra - det ger massor med energi!! Helt fantastisk känsla! Många som springer förbi frågar om jag behöver något, de erbjuder allt från energi till vatten men jag har ju allt jag behöver. Tack iallafall, alla goa!

Strax kommer Magnus ifatt mig och vi slår följe en stund och pratar lite, skitkul, innan han på pigga ben traskar vidare! 

När jag når den brötiga delen igen för fjärde och sista gången känns det riktigt konstigt, men roligt, att inte vara ensam utan dela banan med en massa andra löpare. Vid ett tillfälle hör jag ett glatt tjut bakom mig, det är M-L som överraskande kommer ifatt tillsammans med en massa andra löpare på led, stor glädje, vi hinner växla en snabb kram och byta några ord. Så jäkla kul! I samma veva kommer Gunilla tassande, plötsligt en massa kändisar som passerar. Skitkul!

Detta sista varv blev det som väl var ingen jobbig nedstigning till havet, och det var ju förbaskat skönt för låren. Istället fick vi traska upp och ner på lite outgrundliga stigar runtom, jag hade sen länge tappat greppet om var vi var någonstans men det var bara att lufsa på, och det var så jäkla skönt för nu började jag verkligen känna att dett skulle gå vägen! Obeskrivligt underbar känsla!

Lite senare, på väg över en liten träbro tror jag, hör jag ett nytt glatt tjut bakom mig! Nu är det Linda som är ute på sitt andra varv på Dubbeldöden som kommer ifatt, återigen så jäkla kul att få byta några snabba ord. Linda kom på sjunde plats, och springer fort som fasen, men ändå tar hon sig tid att stanna och prata med en trött ultragûbbe... Man blir glad ända in i hjärteroten!!

Precis före fyren är det dags igen - nu är det Svante som kommer i full karriär, han stannar också och byter några ord. Svante kom på 20 plats av herrarna i Dubbeldöden, men även han stannar alltså till. Fatta den glädje och energi det skänker!!

Men det tar inte slut där: när jag kommit fram till fyren och precis tagit mig ner med repets hjälp, då kommer Niklas sättande i full fart nerför stenarna och tjoar & hälsar glatt, även han. Det var ju riktigt roligt att vara ute på sista varvet och visas sån go’ omsorg av alla och envar! Ultrakärlek på hög nivå!! Niklas kom f.ö. på 27 plats i Dubbeldöden, superbra!


Ringbärare Carlsson

Jag tog det lugnt den sista biten mot Mölle, det var ju hyfsat gott om tid. En underbar känsla att till slut nå strandpromenaden, att inse att Ringen snart är min! Kände mig så pass pigg i benen så jag sprang hela vägen fram till mål, och det var skithäftigt att mötas av ”folkets jubel”, det var ju ändå rätt mycket folk ute och hejade!

De sista stegen in under målportalen och sen snabbt bort till varvningen för nu ville jag inget hellre än att träffa Annika och Sofia och höra hur det gått för dem. In genom dörren och så var äventyret slut efter 32 timmar och 50 minuter och jag blev en stolt och glad Ringbärare!!

Direkt efter loppet tänkte jag ”aldrig mer” men naturligtvis är jag redan anmäld till 2019 års upplaga ;)

4 kommentarer till inlägget

Lars-Börje Johansson
1964 • Vänersborg
#1
13 november 2018 - 16:26
STOLLE!!! Jag säger bara det! ..och att det var en fantastiskt stark prestation, och en superbra och intressant berättelse! Du är ur-grym Tommy!!! ;-)
1966 • Bräcke
#2
13 november 2018 - 17:57
STORT grattis till en ofattbar prestation !
Lena Östblom
1968 • Uddevalla
#3
13 november 2018 - 18:11
Ja Tommy du är inte klok! Riktigt rolig läsning och jag är full av beundran. Grymt bra prestation. Galning!
Magnus Kristiansson
1972 • Trollhättan
#4
13 november 2018 - 20:14
Ja många otroliga strapatser har du gett dig ut på men denna var nog den tuffaste. Det var jättekul att få sett dig "in action" på ditt sista varv och gläds verkligen med dig över ringen.
Grattis Tommy
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.