Race report – Norseman 2018 | Blogg: Jonas Hedeback

Race report – Norseman 2018

Den råklippta ofiltrerade filmversionen:

 

Den långa textversionen:

I höstas låg jag sjuk en vecka hemma på soffan och hade långtråkigt. Surfade runt på olika race för att sätta en plan för 2018 och lyckades boka in fyra stycken: IM Dubai 70.3 i februari, IM Elsinore 70.3 i juni, IM Frankfurt 8 juli och IM Barcelona 7 oktober. Jag menar, nån måste ju hålla IM-organisationen under armarna.
Ja just det, Norseman-lotteriet skulle också gå av stapeln. Lika bra att köpa en lott så att man ökar sin chanser till kommande år, vinner en plats gör jag ju ändå inte. Eftersom det är ca 4500 sökande till de drygt 250 platserna är oddsen inte direkt låga.

 

 

”Dear Jonas, Welcome to Isklar Norseman – simply the ultimate triathlon on planet Earth”
Det knöt sig i magen. H-vete, jag skulle ju inte få en plats. Hur ska det här gå till, fyra veckor efter mitt A-race i Frankfurt och två månader innan IM Barcelona? Tre fulldistansare på 90 dagar? Men samtidigt, det går INTE att tacka nej till Norseman, möjligheten kanske aldrig kommer igen.

 

Loppet
Sagt och gjort. Eidfjord är en liten, liten by längst in i en avstickarfjord längst in i den stora Hardangerfjorden. Det bor färre människor där än vad som dyker upp i samband med tävlingen. Bokade alltså genast hotell för tre personer, samt vid Gaustatoppen där målet är.
Norseman är ett A-till-B-rejs så när man väl lämnat Eidfjord kommer man inte tillbaka dit då målet är drygt 22 mil bort, uppe på Gausta-toppen.

Norseman är en extremvariant av Ironman-tävlingarna. Den har inget att göra med varumärket Ironman, men går över samma distanser: 3.860 m simning, 180 km cykling och 42,2 km löpning. Bra så, men för att göra det lite mer utmanande simmar du oftast i 12–14-gradigt vatten, cyklar upp för drygt 3.500 höjdmeter och avslutar maratonlöpningen med en bergsbestigning på 1.600 höjdmeter. Som grädde på moset är det inte ovanligt att vädret ställer till det med temperaturer strax över nollan, kraftigt regn och hård vind. Bitvis är man över trädgränsen bland kala fjäll.

 

banprofil

 

Det man vill få med sig hem är den svarta finisher-tshirten, en av triathlonvärldens mest eftertraktade ”medaljer”. Den får man om man går i mål uppe på Gaustatoppen. Kruxet är att bara de 160 första som kommer till 32,5 km på löpet (inom 14:30 h) tillåts ta sig vidare upp för berget. Resterande får vika av mot hotellområdet och springa de sista kilometerna på en varvbana runt hotellen för att få en vit finisher-tshirt.

Utmed banan finns inga energistationer med sportdryck, vatten, chips, bananer, kanelbullar, blåbärssoppa osv. Du måste ha med dig egen support genom hela loppet. De assisterar med allt som behövs: langar energi och dryck till dig, hjälper dig med kläder när vädret förändras, har verktygslåda och reservdelar till cykeln och sist men inte minst, ”springer” med dig de sista fem kilometerna upp på Gaustatoppen. Detta är obligatoriskt av säkerhetsskäl eftersom det är rätt oländig terräng sista biten upp till mål och vädret kan snabbt blir riktigt dåligt.

 

Supporten och förberedelser
Nästa viktiga uppgift att lösa blev därmed mitt support-crew. Frågade min träningspolare Rami Aziz om han kunde tänka sig följa med, vilket han gärna gjorde eftersom det skulle bli kul att för första gången besöka de skandinaviska fjällen och få bestiga ett riktigt berg. Doh! Rätt man på rätt plats med andra ord!
Som kompensation fick en annan träningskompis, Per Svensson, bidra med erfarenheten, då han själv körde Norsman 2017. Mycket värdefullt att ha med sig någon som upplevt loppet och vad som fungerar mer eller mindre bra under en så lång dag.

 

 

Vintern och våren löpte på med träning inför IM Frankfurt. I stort är det samma typ av träning även om jag försökte få till så mycket backträning som möjligt i Göteborgs jämförelsevis platta omgivning. I juni hade vi ett planeringsmöte och gick igenom hur jag ville lägga upp loppet med energi, kläder osv. Jag var runt och lånade in den utrustning jar själv inte hade. Bl.a. krävs reflexväst med en viss mängd reflexmaterial, extra utrustning för kallvattensimning, cykellampor med vissa lumental osv.

IM Frankfurt kom och gick. Kroppen kändes inte bra så jag bröt efter cyklingen. Tråkigt, men uppsidan blev att jag inte sprang sönder benen och bröt ner mig fullständigt på den efterföljande maran. Efter lite återhämtning fick jag till några sista bra pass innan det var dags för avfärd.

 

Torsdagen
Med bilen fullastad av tränings- och tävlingsprylar drog vi tidigt på torsdag morgon iväg mot Norge och Eidfjord. En stor och viktig del av sådana här spektakel är själva resan och allt runt omkring. En road trip tillsammans med kompisar är aldrig tråkig.

 

 

Eidfjord är en av de stillsammaste platser jag besökt. Visst, det var lite extra liv i byn nu i samband med tävlingen, men ändå. Färgskalan gick i melankoliskt stålblått-grått, molnen hängde tungt mellan bergväggarna längs fjorden. Det var som att allt ljud vad dämpat.

 

 

Efter incheckning på hotellet var det dags för race-incheckning. Kontroll av reflexväst, licens osv innan påsen med tidtagningschip, nummerlapp och termos med tillhörande kaffemuggar för supporten(!) delades ut. Bilen fick också sitt med nummerlappar både fram och bak.

 

 

Innan middagen tog vi fem lugna joggkilometer för att mjuka upp benen efter bilfärden, samt ett dopp i fjorden för att känna på vattnet. Runt 17°C sades det, men samtidigt med brasklappen att när kryssningsfartygen kommer så drar de upp kallt vatten ur djupen.

 

 

Middagen intogs vid lokala thai-vagnen (riktigt bra förövrigt!) och sedan var det tidig läggning.

 

Fredagen
Dagen innan tävlingsdagen är den bästa. Man ska på sin höjd checka in en cykel men i övrigt i stort sett bara ta det lugnt. Morgonen började med ett social swim. Smart grej med tanke på hur vettskrämda alla deltagare från varmare breddgrader såg ut att vara. Under natten hade två kryssare kommit in i fjorden och visst var det lite kallare i vattnet nu. Simmade bort och rundade simbanans enda boj längst bort i viken. Uppiggande och ett bra fototillfälle.

 

 

Till skillnad från många andra större lopp checkar man in cykeln på natten innan start, så fredagen flöt på i en lagom lunk. Åt thaimat (!) till lunch och godis mellan varven, blandade energi, gick igenom all planering igen och höll mig borta från ösregnet i största allmänhet. Väderprognosen hade successivt försämrats under veckan, men lördagen såg ändå ut att bli rätt ok.

Per körde ner vår bil så att den stod ”race ready” precis vid utfarten ur Eidfjord. Eftersom jag planerade att vara hyfsat snabb upp ur vattnet var det en bra idé att inte behöva köra igenom samhället, de ska ju hinna fram före mig till första supportstället. Tänker er själva när 250 bilar ska iväg ungefär samtidigt som 250 tävlanden på cykel har samma tanke.

 

 

Avrundade dagen med en pasta med skinksås á la 225 NOK och att blanda till alla flaskor Maurten-sportdryck jag skulle behöva på cyklingen. Somnade vid 22-snåret, med larmet satt på 02.15

 

Mina tankar inför loppet
Norseman är förvisso ett Ironman-lopp till distansen sett, men knappast jämförbart i övrigt. Hur relaterar man tider från en vanlig Ironman till alla de höjdmeter som skulle avverkas här? Det är mycket svårt och jag bestämde mig därför tidigt för att låta detta bli en upplevelse istället för ett rejs. Mitt enda prestationsmål var att knipa en svart t-shirt och i övrigt ha kul och bara ”följa med” under dagen. Jag hade en plan för genomförandet och jag ville köra på, men det var tämligen ointressant om jag kom på plats 50 eller 100 – så länge jag kom åtminstone på 160:e plats.

 

Race day!
Vaknade tio minuter innan klockan ringde. Upp ur sängen och iväg på frukost medan Rami och Per sov vidare en stund till. Det blev en kulinarisk upplevelse på sötad yoghurt, ”ljust” bröd med sylt på, två ägg och några koppar kaffe. Tillbaka och väcka killarna, tre extra toabesök, dra på sig våtdräkten halvvägs och knata ner till T1-området bredvid kajen. Cykeln skulle checkas in senast 03.45 – inser nu hur sjukt det är – och färjan ut till simstarten skulle lämna kaj 04.00. Lampor och reflexväst kontrollerades i incheckningen och sedan var det bara att ställa i ordning grejerna som vanligt.

 

 

Så var det dags att kliva på bilfärjan. Gjorde som de flesta andra och gick upp i salongen och slog mig ner bredvid några norrmän vid ett av borden. Det var varmt. Vissa var väldigt pratglada medan andra satt för sig själva blundandes. Många med mediaackreditering gick omkring fotandes och filmandes. Det var helt svart utanför fönstret, inte ens bergens syntes. Jag småpratade lite med norrmännen och sippade på min flaska med Maurten.

 

 

Vid 04:40 gick jag ner på bildäck och drog på mig våtdräkten. Vatten från fjorden sprutades in över akterdäck så att vi kunde vänja oss vid vattnet. 04:45 öppnades bogvisiret och det blev fritt fram att hoppa i och simmade de 150 m bort till de väntande kajakerna och startlinjen. Jag dröjde kvar till 04:55 innan jag tog klivet över bord och ner i vattnet. Skön känsla.

 

 

Simningen
Jag la mig nästan längst fram i den breda startlinjen. Nu hade det ljusnat något och man kunde ana fjordens slut, dock inte Eidfjord som låg till höger bortom en svag krök ca 1500 m längre fram

Mistluren tjöt och vi var igång! Vattnet var ganska grumligt men hade en vacker ”mjölk-turkos” färg. Även om det vevades på bra omkring mig upplevde jag ett lugn. Efter de första 500 m hade fältet smalnat av allt eftersom vi följde den södra fjordväggen in mot Eidfjord. Jag simmade om en del folk och försökt hitta fötter där det gick.
Ibland svepte nån utskjutning från berget förbi under mig, men annars var det drygt 200 m djupt. Uppe på den osynliga vägen en bra bit upp längs med berget gick en del åskådare som sakta följde oss in i fjorden.

När jag rundade den lilla kröken syntes en liten ljusprick – vårdkasen i Eidfjord – långt, långt bort. Jag visste att det var drygt 1600 m dit, men ack vad liten den var. Vi skulle sikta mot elden för att tillslut träffa på banans enda boj längst in i fjorden.

 

 

Nu var vi bara en smal sträng med simmare. Jag hade en lucka på15–20 m till simmaren framför mig men arbetade mig metodiskt i kapp och la mig på fötter. Låg där ett tag innan jag simmade om och ifrån. Täppte ytterligare en lucka efter några minuter och fick ett par nya fötter att följa. Simmaren framför var precis lagom mycket starkare än jag vilket utnyttjades till jag av misstag tappade kontakten. Jag hade råkat ta 2–3 armtag något åt höger samtidigt som hen gjort det samma åt vänster. Jag orkade inte simma ikapp och släppte. Armarna var trötta. Fokus på teknik och frekvens.

Nu var jag snart framme vid bojen. En 90°-sväng runt den och sedan var det bara 700 m kvar längs stranden och kajen inne i Eidfjord. Det kändes som en evighet, men jag påminde mig själv att det trots allt var 700 m och inte 300 som det såg ut att vara. Jag spanade upp mot kajen, till höger om mig, för att se om Rami och Per var där och precis innan det var dags att svänga höger efter kajen in mot uppstigningen såg jag Rami springandes mot växlingsområdet. Gött.

 

 

Simmade så långt in jag kunde innan jag ställde mig upp och kollade på klockan: 01:01:54! Fick en chock. Jag hade hoppats på 1 h och 5 min, men detta var över alla förväntningar. Pers med fyra minuter! Officiell tid 01:02:17. 30:e plats.

 

Växling sim–cykel (T1)

 

Rami sprang med mig in mot växlingsområdet. Jag kavlade av mig överdelen på våtdräkten, simglasögon och simmössa. Eftersom jag tänkte ha riktiga cykelkläder för ovanlighetens skull (många höjdmeter) hade jag bara simbyxor på under våtdräkten. Väl framme vid min cykel blev det därför en snabb stripp innan cykelbyxorna var på. Drog sedan på mig armvärmarena och gjorde det andra av två kostsamma misstag under växlingen. Även om de var torra och Rami torkade mig med handduk var det sjukt svårt att dra på dem hela vägen upp. Hade jag varit smart hade jag bara tagit på dem runt handlederna och fixat resten på cykeln. Nu försvann en minut i onödan.

 

 

Mitt första misstag var just att jag inte körde tri-dräkt under våtdräkten. Här försvann också mycket tid i onödan. Visst, vad gör nån minut hit eller dit när jag ändå inte kör för placering kan man tycka, men vem vill slösa bort tid på slarv?
Snabb check att lamporna var tända och iväg. Tid i T1: 06:43. 36:a ut på cykeln.

 

Cyklingen
Cykelbanan är en best, i stil med de hårdaste Tour de France-etapperna. Det börjar i princip direkt. De första 30 km går rakt upp, förbi vattenfall, genom tunnlar och raviner, moln och regntung luft. 1250 höjdmeter ska avverkas innan man når banans högsta punkt vid Dyranut. Då är man uppe på kalfjället och Hardangervidda, ovanför trädgränsen.

Det första som händer på väg ut ur Eidfjord är att jag kör ner i ett potthål så att min energiflaska på styret flyger i backen. Eftersom det är den enda jag har med energi i stannar jag, springer tillbaka och hämtar upp den. Givetvis har locket gått sönder och det läcker ut sportdryck när jag dricker. Det är inte tillåtet med langning av ny sportdryck förrän 25 km senare och jag har inte råd att missa allt för mycket energiintag, det man missar nu är svårt att ta i kapp senare. Som tur är kommer killarna åkandes i bilen precis när jag ska lämna bilvägen för att svänga in på den gamla vägen som går utanför tunnlarna och jag kan ropa att jag behöver en ny flaska vid första tillåtna stoppet.

Regnet hänger i luften hela tiden men jag klarar mig. Hör efter loppet att de som kom upp senare ur vattnet drabbades av några skyfall. Det blir svalare och svalare ju högre jag kommer, men har ändå cykelvästen helt öppen. Man alstrar trots allt en hel del värme. Jag är supernoga med att inte gå på för hårt uppför, ja det är egentligen min enda regel under cyklingen, då jag vet att det kommer mera och hur lätt det är att spränga sig. Pulsen ligger runt ”sweet spot”, dvs en relativt hård ansträngning jag kan ha över ganska lång tid utan att få mjölksyra.

Från Garen, efter 27 km, är langning från supportcrew tillåten. Rami och Per står där, redo med en ny flaska Maurten 320. Thank god! Det viftas också med banan, men jag hojtar att vi tar den senare och trampade vidare. Fem kilometer kvar till toppen.

 

 

Väl uppe vid Dyranut, efter drygt 1:35 h uppförstrampande, planade det ut och banans härligast del tog vid – nästan 60 km utför, ner mot Geilo. Några små kullar fanns på vägen, men nu var det ändå netto 500 m nerför. Alla kurvor var långa och svepande så det fanns nästan inga ställen där bromsarna behövde användas, det var läge att uppleva naturen runt omkring!
Vinden kom snett bakifrån eller från sidan och regnet höll sig undan. Det blev bitvis lite kyligt i fartvinden, men ju närmare Geilo jag kom desto finare väder blev det.

 

Nere i Geilo by (90 km, halvvägs genom cyklingen) stod åter Per och Rami väntandes på mig. Jag fick en ny Maurten-flaska samt åt lite av den där bananen, mest för att få något lite fastare i magen. Jag passade också på att ta av mig reflexvästen eftersom den inte längre behövdes.

I Geilo sätter man kurs mot sydväst. Andra halvan kan enkelt beskrivas som: upp, ner, upp, ner, upp, ner, upp, neeeeeeeer. Fyra bergsryggar ska passeras innan men får rulla ner de sista 30 km mot Austbygde och växling till löp. Nu började det bli varmare så i andra backen åkte armvärmarna av i farten och på toppen fick jag stanna för att ta av mig skoskydden. Det hade kommit in en del vatten under första delen av cyklingen som nu inte ville torka upp och fötterna började kännas mjuka. Inte läge för blåsor eller skavsår nu.

 

 

De första tre backarna är drygt 250–350 hm och 4–5 km långa. Helt överkomliga med andra ord, det är bara att gneta på och räkna ner. En gjord, tre kvar. Två klara, två till osv. Den fjärde backen upp till Imingfjell var dock en nivå värre med ca 500 hm på 6 km. Dålig asfalt och serpentiner dessutom. För er som cyklat på Mallis är Sa Calobra en bra jämförelse vad gäller känslan. Inte precis vad man vill ha efter 135 km alltså.

Man vill heller inte ha en supportbil som fokuserat mer på PA och soundsystem än något annat bredvid sig då och då – med riktigt dålig eurodisco pumpandes på högsta volym. Killen som jag växelkörde lite med i backen fick dras med dem hela loppet, haha! Hur som, det kändes som att backen aldrig tog slut. Jag vet inte om Per talade sanning, men han påstod att han inte riktigt kom ihåg hur långt det var kvar till toppen när jag frågade. Tortyr. Gneta. Gneta. Gneta. Bitvis gick det långsammare än 10 km/h, men efter 35 minuter var jag uppe och alla (cykel)backar avklarade!

 

 

Uppe på Imingfjell var det en dryg mils slakmota innan jag nådde sista supportstället inför utförssträckan mot T2. Hojtade till killarna att vi syns i växlingen och körde på. Nu var det dags att vila benen lite inför löpningen – 30 km utför. De första fem går på lite sämre asfalt och har några tajta serpentiner, men därefter blir det fina svepande vägar. De snabbaste toppade ut runt 95 knyck. Själv är jag en fegis och maxade på 75 km/h och snittade strax över 50. Jag ville ha kontroll över farten eftersom jag aldrig cyklat här förut, kolfiberbromsarna gick varma. Och givetvis, vad väntar inte bakom en krök när jag kommer i 60 blås? Jo, tre får (eller getter, hann inte se efter så noga) står där mitt i vägen med bjällror runt halsen. Tur jag hade kontroll ändå!

Efter 33 minuter utför kommer jag in som 44:a i T2 med en cykeltid på 6:15:52 (7:24:52 totalt). Helt enligt plan och nöjd att jag inte tappade mer än åtta platser till starka cyklister, som simmade desto sämre.

 

Växling cykel–löp (T2)
Rami och Per hade ganska precis kommit på plats när jag rullade in i T2. Växlingen tog nästan fem minuter, men så blev det lite gruff med en granne som tyckte att tre växlingsplatser var helt rimlig att göra anspråk på. Dessutom skulle hela cykelkittet av och löpkläder på. Påminde mig själv om att använda tri-dräkt, igen.

Var riktigt toanödig, men Rami hetsade på och tyckte att det var bättre att fixa det väl ute på löpningen. Ingen aning om varför, men ok! 45:a ut på löpningen

 

Löpning
En skillnad mellan Norseman och din vanliga Ironman är det här med toabesök. Den senare har totalförbud utanför toalett, den förra är mer ”Kissa var du vill, så länge du inte kissar på någons tomt. Det finns ändå inga bajamajor utmed banan.”. Kutade alltså ett par hundra meter innan det behövde lättas på trycket i första bästa buske.

Som alltid gick det lätt i början, 4:40-tempo enligt klockan, lite väl ambitiöst kanske. Drog ner tempot och kollade på klockan igen efter en stund, 4:47. Så mycket för att sakta ner. Måste sakta ner mer… fortfarande 4:47. Kändes som jag gick när jag kom ner i 5-tempo, men visste samtidigt att det kommer straffa sig senare att springa snabbare.

Per och Rami körde i förväg för att stanna drygt varannan kilometer. En av de mötte upp för att höra vad jag ville ha, sprang i förväg till bilen och ropade beställningen till den andra. Körde i huvudsak på Maurten-gels. Min taktik var att ta med en gel och sedan äta den strax innan nästa supporttillfälle så att jag kunde få lite vatten eller cola att skölja ner den med. Jag tror att de först blev lite oroliga över mitt energiintag när jag tog gels men inte åt dem.

 

 

När jag väl kom ut på löpningen visste jag, bortom allt rimligt tvivel, att den svarta t-shirten var säkrad. Att tappa 115 platser på 32 km händer bara inte. Den vetskapen i kombination med att benen ändå var rätt möra efter cyklingen gjorde att jag gick genom alla mina energistationer. Jag visste trots allt inte hur hårt berget skulle bli. Runt 10 km in på löpning började jag gå 100 meter varje kilometer, synkat med supporten. Med 6-7 km kvar till bergets fot och Zombie Hill blev det 100 meter gång varvat med 400 meter löpning. Trötta ben nu, men framför allt mentalt svårt att gräva djupt.

 

 

I samband med Zombie Hill blir det tillåtet att ha med en supportlöpare, så Rami drog på sig sin ryggsäck och slog följe med mig. Zombi Hill är en drygt 7 km lång asfaltsväg som består av fem serpentiner. Snittlutningen är runt 9%, så löpning är knappt ett alternativ. Jag hade en plan att försöka jogga lätt 200 m och sedan gå 100-200 m, men den planen kastade jag ut för bergsväggen rätt omgående. Jag visste att det var tekniskt sista 5 km upp till toppen och att det skulle vara helt meningslöst att komma dit med döda ben och stuka foten på nån sten. Istället knatade vi på, pratade och hade kul på vägen.

 

Strax innan cut-off vid 32,5 km stod en stor hejarklack. Riktigt skön känsla att passera dem och att den svarta t-shirten var säkrad. På sätt och vis kändes det som att loppet var över, trots att det var 10 km kvar. Per hade parkerat bilen och anslöt nu för den sista biten.

 

 

Sträckan från cut-off till Stavsro går fortfarande på asfalt, men inte lika brant uppför. Ett par hundra meter går till och med svagt nerför. Några joggade lätt, men vi knatade på. 57 minuter tog det att gå de 5 km till Stavsro och den sista biten upp till toppen.

 

 

Innan man får påbörja den sista stigningen mot toppen kollar funktionärer att man har med de prylar som reglerna föreskriver: energi, tröja/jacka, pannlampa, handskar och lite annat smått och gott som kan vara bra att ha om vädret plötsligt blir katastrofdåligt. Härifrån är det också obligatoriskt med en följelöpare upp till toppen.

 

 

Vi lämnade asfalten bakom oss, klev upp för trappstegen och började ta oss fram över terrängen. Till att börja med var det väldigt lätt med breda stigar, men ganska snart blev det mer och mer sten i vår väg. Eftersom Gaustatoppen är omgiven av berg som är betydligt lägre är utsikten fantastisk, men tyvärr behövde mitt fokus vara på närmsta meter framför mig för att undvika trampa snett. Även om energinivåerna i kroppen kändes relativt ok hade jag varit igång i 12,5 timmar och givetvis blivit lite mosig och trött. Utsikten fick insupas när vi stannade för att ta kort.

 

 

Nästan hela vägen upp till toppen mötte vi folk som var på väg ner från toppen, både turister och norrmän. Alla, och då menar jag verkligen alla, ropade ”Heja Jonas, heja!”. Fint så, men de flesta förväntar sig också ett ”Tack” eller liknande till svar. Efter 30-40 ”Heja!/Tack!” orkade jag inte direkt bry mig längre utan ignorerade de så gott jag kunde. Skit samma om jag uppfattades som dryg. Med 500 m kvar till toppen ropade en hurtig man ”Heja Jonas! Inte långt kvar, du kommer klara det!” varpå jag torrt svarade ”Självklart kommer jag klara det.”. Vad tror folk egentligen? Att man lägger sig ner och bryter med målet i sikte? Fick en sur blick tillbaka.

 

 

Efter någon kilometer eller två var stigen nu helt borta och underlaget bestod enbart av sten, klippor och block. Små skyltar och färgmärken på stenarna visade rätt väg framåt. Bitvis fick jag använda händerna för att hålla balansen när jag klättrade upp för de brantare partierna. Det gick inte snabbt och den höga masten på toppen kom aldrig närmare. Det kändes verkligen som att stenlandskapet aldrig skulle ta slut. Jag har aldrig varit så motiverad och sugen på en platt Ironman-mara som då.

 

 

Till slut stod vi nedanför stentrappan som leder upp till toppstationen och målet. Vi traskade på uppför, rundade ”stationshuset” till bergbanan och tog de sista stegen upp mot målportalen, i maklig takt för att dra lite ut på känslan: 13:50:55.

 

 

Otroligt skönt att gå i mål på, vad det kändes som, toppen av världen. Vilken utsikt! Vilka känslor! Eufori, kickar och allt på en och samma gång. Det är ju därför man håller på med sådant här, att få uppleva dessa känslor som aldrig går att hitta i vardagen.

 

 

En funktionär gav mig en filt och en mugg med soppa. Jag ringde upp familjen för att med känslosprucken röst berätta att jag var i mål och att allt gått bra. Sedan samlade vi ihop oss och ställde upp oss för fotografering, med Team Hedeback-vepan som familjen hade gjort och skickat med Rami och Per.

 

 

Och det är precis vad Norseman handlar om: team-insatsen. Det är lika mycket ”vi” som ”jag”, även i dess vidare bemärkelse.

Stort tack till Per och Rami som ville följa med till Norge och Norseman. Ni kunde inte ha gjort det bättre och det blev ett minne för livet!

Stort tack till Oscar Olsson/O2tri och Anna-Karin Lundin/Simcoachen för träningsupplägg, planering och rådgivning!

Stort tack till Trek Sverige, Trek Bicycle Store Gbg, Maurten och ON Running som alla har hjälpt mig ha den bästa utrustningen och energin.

Och sist men inte minst, ett extra stort tack till Anna, Viktor och Oskar som släpper iväg mig på dessa äventyr men som också låter mig hållas i vardagen. Love u.

 

5 kommentarer till inlägget

Monica Carlsson
1971 • Partille
#1
1 oktober 2018 - 17:00
Oj. OJ. OJ!!!
Grattis till en enastående prestation, och tack för din härliga berättelse!
Lukas Johansson
1978 • Göteborg
#2
2 oktober 2018 - 21:42
Grymt Jonas! Vilken insats...
1973 • Alingsås
#3
3 oktober 2018 - 06:14
Magiskt, Jonas!
GRATTIS.
//Peter
Jonas Hedeback
1978 • Göteborg
#4
3 oktober 2018 - 14:11
Tack, hörni! =)
Agneta Vorberg
1972 • Landvetter
#5
5 oktober 2018 - 13:42
Wow, bra jobbat! Kul läsning, och fina bilder.

PS. Jag har jobbat tillsammans med din fru. Hälsa gärna från mig :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.