Helle | ??Det blir inte idag..
Helle

??Det blir inte idag..

Del 1 Level Up

Jag sitter hemma, tittar ut fönstret.

Det regnar, med löften om höst. Har redan sprungit dagens pass, 3 mil i skogen. Vill ut igen. Hittar inget lugn.

Jag har gjort det jag kan, och lite till, jag har bränd några broar, och byggd några nya.

Samtidigt är jag rädd. Rädd för att jag inte är redo, rädd för att göra andra besvikna. Rädd för att göra mig själv besviken.

I mina låga stunder känns det som att jag har åkt in i den här tävlingen på ett bananskal. Att jag inte är värd min plats.

UTMB

Jag hade inga planer om att anmäla mig, jag har inte jagat kval. poäng.

Det är svårt att få startplats i UTMB loppen, först måste man kvalificera sig.

Olika lopp ger olika många kval. poäng.

Ett ”lätt” ultralopp ger kanske 2 poäng, medan dom svåraste ger 6. För att vara kvalificerad till att deltaga i UTMB, måste man ha minst 15 poäng, fördelat på max 3 tävlingar.

Har man poängen, kan man anmäla sig till lottningen av startplatser.

I 2017 fick, av ca 17000 sökande, ung.5000 startplats i ett av loppen.

Jag vet jag har 16 kval. poäng, och därmed kan anmäla mig till lottningen om jag vill.

Jag satt en kväll och slösurfade, kollade för skojs skull. Loggade in på UTMB sina sidor.

Grattis, du har elitstartplats i klasserna TDS, CCC och OCC stod det. Ingen lottning behövs. En startplats är redan reserverad för mig.

Vem? Jag? Jag började gråta. Först för att jag blev så glad. Sen för att det nog var fel. Och om det inte var fel, så kom jag aldrig att greja av det.

Det går några dagar.

Funderar.

Vill jag detta? Jag har tävlat på högt nivå i många år förut inom en annan idrott.

Min personlighet är så att jag alltid går ”all in” Det finns inget mellanläge. Det är båda min styrka och min förbannelse.

Jag vet vad det kostar. Och det är mer än många tror. De flesta vet det kostar pengar, timmar, blod och svett. Uppoffringar. Och med uppoffringar tror dom flesta att man inte har tid med att se på tv och så.

Uppoffringar är nått helt annat. Det betyder att man lämnar ting man tycker om bakom sig, det betyder att man offrar vänskap. Det betyder att man har svårt att lita på om människor verkligen är ens vänner, eller om dom försvinner när ting går dåligt.

Man lever med elden och mörkret, identifierar sig med idrotten.

Det är lätt att tappa balansen.

” Man vet vem som är äkta vänner när man är på toppen och när man är på botten” Min mamma lärde mig detta, och jag har fått erfara att det stämmer.

Jag är vet jag kommer erfara det igen.

Jag har en mycket god vän, Stenis Wallentin. Skickar ett meddelande.

”Ta på deg löparskorna, möt mig vid OK Stugan på Kroppefjäll. Jag behöver prata”

Jag pratar och springer, Stenis springer efter. Blir tyst ett tag.

”Visst ska du åka! Vi ska fiksa det här! Min syster bor i Frankrike, hon kan hjälpa. Detta löser vi!”

Stenis på väg mot pb på 50 miles, TEC 2018

Vill gråta igen, men det är svårt att gråta och springa samtidigt.

Dagen efter skickar jag ett meddelande till en annan vän.

Ska jag åka? Ja det ska du.

Sitter och stirrar ut i tomma intet ett tag. Sen fyller jag i anmälan och klickar ”send”, och välkomnar känslan av ångest som jag vet kommer driva mig ut på dom tyngsta träningspassen.

Och just där började min resa mot UTMB, ”The World’s Summit of Trail Running”.

Jag ska springa loppet som heter TDS, UTMB veckans mest tekniska och svåråtkomliga lopp. 123 km och 7200 höjdmeter.

Fjäll som är över 2600 m, temperaturer som kan svänga mellan +30 och – 10, och det svänger snabbt i fjällen.

Det är nära nu.

Om 3 dagar kommer jag till att sitta på ett flygplan. Ett flygplan med riktning Mont Blanc massiven.

Utanför fönstret vräker regnet fortfarande ner.

Människorna

Jag tänker tillbaka på resan jag har gjort sista halvåret, personlig utveckling kanske man kan kalla det, jag är inte starkare, inte en bättre person, men har nog fått endel nya verktyg i min låda.

Jag har packat mina resväskor och åkt iväg. Jag har träffat nya människor från flera länder, några har kommit in i mitt liv för en timmes trevlig prat över ett matbord, andra har kommit för att stanna kvar ett tag.

Jag har aldrig brytt mig om jag pratar med ”Jörgen hattmakare eller kung Salomon”, men däremot har jag alltid haft svårt att ta kontakt med människor.

Med några väldigt få undantag är mitt sociala liv begränsat till dom som tar initiativ till kontakt med mig. Jag vet jag kan verka lite kylig, även om det är inte min mening att framstå så.

Kommer ihåg en morgon på ett lite ställe i Norge. Är på väg till fjälloppet ”Hornindal Rundt” Ensam i frukostsalen.

Det kommer in en lång, stor person. Hårig, skäggig och lite sliten, svart skinnjacka med tryck på ryggen, svarta jeans och kraftiga kängor. Typisk bikertyp.

Han sätter sig ner rakt framför mig. Börjar prata. Jag backar undan mentalt. Kan inte byta bord utan att verka otrevlig. Drar upp huvan på min tröja istället.

Han ställer inga frågor, utan berättar om sin resa. Han bara kör dit han känner för, inga planer, inga begränsningar.

Efter ett tag är det jag som börjar ställa frågor.

Vi pratar ett tag till, några skratt och leenden, sen skakar vi hand och tackar för samtalet. Vi kommer aldrig ses igen, om vi skulle träffas kommer jag inte känna igen honom.

Men jag lärde nått, och det kommer jag till att ta med mig vidare.

Frukostsal i Otta

Billy Vosnakis, som jag träffade under loppet Corfu mountain trail har däremot stannat kvar i mitt liv, vi diskuterar träning, motivation och energi, dvs. dom viktiga sakerna i livet.

Jag har också fått bli medlem av extremtri gruppen Ironkoukou. Jag vet inte helt vad det betyder, men rätt säker på att det är en häftig grej!

Billy har blivit lite av en messenger brev vän. Han kallar mig lilla syster, och jag kallar honom stora bror.

Sen skrattar vi på det sättet man gör på messenger.

Big brother

Träningen

Mikael. Vem är Mikael? Mikael på Kroppefjäll. Oh, ja. Då vet alla vem han är. Mikael Olsson är nog en utav Melleruds största lokalkändisar. Ständig optimism och nya projekt.

Mikael är en tuff person som vågar satsa, men som samtidigt har ett mycket stort hjärta och omtanke för andra. Allt låter sig fixa.

Även mitt behov av fjäll och backträning.

På så sätt, tack vara Mikael, har timmar och dagar gått med åt träning i Sälenfjällen, upp och ner slalombackar, några gånger i spöregn, andra gånger i 30 graders värme med svetten droppande från näsryggen, växlat med vacker fjäll löpning och vandring på kvällarna.

Ensamheten i fjällen är som ett tyst skrik från hjärtat. En längtan. Jag vet inte efter vad, men undrar om det inte kan vara efter att vara just här och nu? I fjällen. Ett skrik om att låta själen andas. Mitt i det stora och luftiga.

Varje själ reser ensam genom livet, ens egen resa kan inte vara någon annans.

Jag tränar hårt och tänker mycket i Sälen. Den mentala tystnaden man uppnår vid att vara själv i flera dagar, utan att prata, eller ens se någon annan ger perspektiv och fokus.


Johan tar ett lätt tag i mina axlar och skakar mig lite. ”Det kommer gå bra” säger han uppmuntrande.

Jag tittar ner. Jag har nyss blivit med typ tränare, och har fått order om backintervaller.

Han tror nog att jag är undvikande därför att backintervaller är jobbiga. Det är inte så.

Han läser min aversion rätt. Men har kanske fel om den bakomliggande orsaken.

Jag är inte rädd för att få ont. Inte rädd för att springa intervaller, eller för att misslyckas med dom.

Ska man bli bättre på nått, måste man först våga släppa taget och också våga riskera att det blir sämre.

Jag tycker inte om att visa mig dålig, det är problemet.

Backar har alltid varit mitt kryptonit. Måste våga släppa taget om jag skall få hjälp, även om det betyder att jag måste erkänna båda för mig själv och Johan hur kass jag är.

Svårt att lita på nån. Van med att andra kan vända en ryggen när det går dåligt. Man ska dölja sina svagheter.

Jag sväljer typ 10 kameler och springer backintervaller. Det får bära eller brista.

Kommer typ 300 m på 3 min. Javisst, det är brant, riktigt brant. Men 300m

Jag vill gråta. Men bottennivån är nådd, alla korten på bordet. Det kan bara bli bättre.

Ett ögonblick stod jag där med ingenting kvar, annat än det jag är som sämst på.

Bara att bita ihop, jag springer mina block med backintervaller.

Några av dessa pass kommer jag ihåg bättre än andra..

Min farmor dog i våras. Åkte hem till Larvik. Jag bär kistan. Jag, min syster och mina kusiner.

Mindre än en timme efter mottagningen är jag i ”Bøkeskogen” och springer backintervaller. Kräks smörgåstårta och barndomsminnen redan efter andra intervallen, 3 kvar. Jobba på bara!! Blodsmak i munnen.

På dom 3 sista finns ingen smörgåstårta kvar, barndomsminnen om somrar och dragspel sväljer jag undan.

Kanske måste jag ge upp någon gång, men det blir inte idag! Jobba på bara!!

Hon var stark, det är jag med.

Sen hoppar jag i bilen och åker hem till Sverige. Det är en lång resa denna gång.

Men det har hänt nått. Jag är inte rädd längre.

För att visa mig dålig. Jag är den jag är, och jag är där jag är. Jag är kanske inte snabbare, men definitivt starkare.

Jag kan sätta ett fruktansvärt press på mig själv till tider, vilket igen leder till en reell prestationsångest. Jag tror och inbillar mig att andra förväntar båda det ena och det andra, även om det i verkligheten inte är så.

Jag förnimmer en trygghet jag inte har känd på väldigt många år. Tryggheten med att någon hjälper till att ta träningsbeslut, en trygghet som gör att jag kan fokusera på process och inte resultat.

Att ha lugnet att arbeta i sin bubbla, inte bry sig om vad andra tycker. Att ha en person som kan objektivt värdera och ge raka svar.

Säger Johan Röjler att nått är bra, så är det bra. Säger han inget är det inte bra. Punkt.

Jag tycker om rak kommunikation.

Loppen

I år jag har medvetet sprungit lopp som ligger utanför mitt vanliga register, skall man bli bättre är det farligt att fastna i ett spår.

Det har inte med TDS att göra, jag kände redan ifjol att jag ville ut mer, se mer, lära mer för att utfordra mig själv. Level Up ganska enkelt.

Ultra skogslopp mellan 80 och 160 km är min vanliga grej, där är jag trygg och stark.

Bara ett av dom har det blivit i år, men där vann jag till gengäld båda dam och herrklass med nytt totalt banrekord. (Sande till verdens ende 85 km 1600 hm, kondis reportage finns här: https://www.kondis.no/loeyperekorder-og-deltager-rekord-paa-smve-83-og-161-km.6118095-127695.html ).

I Corfu Mountain trail ( 104 km, 4200 hm) flyttade jag mina egna gränser på just det sättet jag hade planerat.

Hornindal rundt, Norges tuffaste fjäll lopp, 75 km och 5600 hm. Jag var här förberedd på det mesta, och med lite distans är jag nöjd. Det är klättring både upp och nerför, extremt tekniskt hela vägen. Kom 5a, lärde mycket, sprang över 3 timmar snabbare än sist gång jag var där.

3 veckor efter loppet i hornindal vill jag springa ett bra långpass, provar få sällskap men alla är antigen upptagna eller på semester.

Lite trött i kroppen, på onsdag var jag klar med ett block intervaller, totalt 90 min backintervaller på en vecka, på torsdag sprang jag 2 mil i skogen, så hade behövt sällskap på detta pass.

Mitt i min idétorka på bra långpass kommer jag ihåg att Skövde Ultrafestival går i helgen. Funderar.

Sen packar jag bilen och åker. Anmäler mig på plats, och lite senare står jag på en startlinje. Undrar på om det här är världens bästa idé.

Jag har aldrig löpt banlopp förut. Om sanningen ska fram så har jag mycket sällan löpt bana alls.

100 km eller 10 mil, eller för att bara säga som det är: 250 varv på en 400 meters bana.

Startskottet smäller och vi drar iväg. Eller vad ska man säga.. Vi.. jag är den enda som ska springa 100 km. 3-4 andra springer 12 timmars. En handfull tappra vandrar lik spöken runt och runt på sin 48 timmars resa.

Jag springer och bromsar, går för snabbt, för lätt. Vill ha ett långpass, inte löpa tävling.

Stannar och dricker med ojämna mellanrum. Tycker det tar för lång tid att springa helt ut till mitt bord, så när jag först är där dricker jag mycket. För mycket.

Runt 55 km blir jag dålig, om det är att jag har druckit för mycket för snabbt, eller att kroppen reagerar så därför att den redan innan var lite trött vet jag inte.

Springer av banan och ner i omklädningsrummet. Kräks, inget vill stanna kvar. Minst 4-5 gånger händer detta.

Blir frustrerad, allt annat känns jättebra, och håller ett bra tempo när jag först är på banan.

Träning och inte tävling tänker jag igen. Inte värd att ta ut sig för mycket bara 4 veckor innan TDS. Kommer till att jag ska springa till 8 mil, sen hoppa av.

8 mil passeras på 7.18.

Väl där fortsätter jag ändå, slöjogga i mål kan jag väl alltids göra. Som ensam i min klass kommer jag ju vinna överlägset, och kanske finns nått fint pris?

Och jodå, mycket riktigt, 10 mil senare har jag vunnit 5 par strumpor.

Passanalysen visar sen att jag har spenderat 45 min(!) på att kräkas, och resten på att löpa.

Analysen visar däremot inte hur kul det faktiskt kan vara att springa 10 mil i cirkel, eller hur vackert det är att låta sig hypnotiseras av att dag blir kväll blir natt.

Hur enkelt livet plötslig är. En fot framför den andra. Hur fantastisk det är, efter att ha passerat andra löpare i ytterspår i 98 km, att dom ropar till varandra, ”ge plats på innerspåret, hon är snart i mål”.

Sen går jag och lägger mig att sova på en alltför tunn madrass, på ett alltför hårt golv, med ett par mjuka Hoka Clayton som kudde, efter först att ha provat äta en macka med svettig ost från dagen innan.

O enda jag kan tänka är att ” fan o tuffa dom där 48 timmars löparna är”

Del 2

Frankrike, Chamonix, UTMB, TDS

Jag vaknar från mitt drömliknande tillstånd där i soffan, och plötsligt är vi där.

Jag har turen att inte resa ensam denna gång, Glenn är med. Han tror han ska på semester. Så fel kan man ha.

Göteborg- München – Geneve. Hyrbil till Chamonix. Liten lägenhet i Chamonix.

Morgonen efter är jag ute på morgonjogg. For första gång får jag se UTMB målportalen. Stannar och fotar.

Känslor. Jag skall dit, jag skall dit, jag skall dit!! Hoppas jag får göra det med äran i behåll bara.

Jag har nu sett fjällen. Känner mig väldigt liten.

Resten utav dagen går med till sightseeing. Strålande väder och fantastiska vyer.

Kör till Courmayeur i Italien där loppet startar för att kolla hur lång tid det tar. Sen till dom två servicepunkten jag ska möta Glenn, så att vi vet att han hittar.

Dagen efter, dagen innan loppet skall nummerskyltar hämtas.

Obligatorisk utrustning skall med for koll.

Jag sorterar och packar allt i en bag, och går sen dom 1,5 km upp till mässan.

Stämningen är intensiv, alla springer runt omkring, inget vet vart dom ska. Det är inte så svårt egentligen, bara man fattar hur.

När man kommer in i hallen får man, baserat på sitt startnummer, en lista där 5 av dom obligatoriska sakerna är markerade.

Detta läggs i en plastlåda, och så köar man framöver, likt en säkerhetskontroll på en flygplats.

  1. Phone ?
  2. Backpack?
  3. Waterproof jacket?
  4. Whistle?

5. 2 working headlamps with spare batteries….f*n också?

Min reservlampa ligger på sängen i lägenheten, kommer ihåg att jag la den där.. säkerligen 1000 löpare köar bakom mig.

Ringer Glenn, som fortfarande tror han är på semester. ”Du måste springa ner till lägenheten och hämta min lampa”

Det blir tyst. Jag säger det igen. Tillägger ”Skynda dig!”

Poletten trillar äntligen ner

”Vor ær’n a?”

På förvånansvärd kort tid kommer han tillbaka med pannlampan, arg som ett bi därför att han har blivit svettig på semestern.

Väl tillbaka på boendet plingar det in flera sms från utmb organisationen.

Räknar om tider, avgör att jag åker med Glenn istället för buss till start. Hittar inget lugn, får väl ungefär 3 timmar sömn den natten.

Vaken innan klockan ringer. Tar 45 min att köra till starten, har planerat att vara där 1 timme innan, så 6.15 sitter vi i bilen och jag startar gps’n.

Och startar gps’n på nytt. Den säger 1.46. Jag restartar. Fortfarande 1 timme och 46 min.

”Men vi testkörde ju? Såg jag fel på klockan?”

Får ont i magen. ” Kör bara” säger jag till Glenn.

” Due to heavy traffic” säger damen i Google Maps.

Långt rött streck vid tunneln. Estimerat ankomsttid 8.15.

Det är knäpptyst i bilen.

Det går långsamt i tunneln, den är 12 km lång och går från Frankrike till Italien. Telefonen har ingen täckning. Den blå pricken, som nu är det absolut viktigaste i mitt liv, täcker hela MT Blanc massivet. Estimerat ankomsttid 8.23.

Varför tog jag inte bussen, varför kollade jag inte trafiken, varför, varför, varför!

Sen är vi ute på andra sidan. Fortfarande ingen täckning. Passerar tullen.

Restartar gps’n ännu en gång. Och då plötsligt; 7 min till ankomst. Estimerad ankomsttid 7.05.

Damen i Google Maps är tydligen inte direkt lokalkänd i området!

Lättnaden sköljer över mig. Den där paralyserande lättnaden man kan känna när man nästan kraschat bilen, men just klarade att rädda situationen.

Lämnar dropbagen, hittar min plats i startfållan, lyssnar på racebriefingen, fattar inget.

Start. Äntligen.

Starten går, och även om jag tycker jag står rätt nära startportalen, känns det som att jag har hela fältet på 1800 löpare framför mig direkt, gatorna är trånga och man är reducerat till att gå många platser.

Sen öppnar det sig lite, jag springer på så länge det går innan stigningen upp till första fjället börjar. Det heter heter Arete du Mont-Favre och är 2400 m, det går uppför i ca 7 km.

I början är det grusväg, jag passar på att gå innersvängar och täppa igen luckor som dyker upp framför mig, sen blir det stig, jag kommer ingenstans.

Solen steker redan nu, det är varmt. Fotografer lite här och värt, fantastiska vyer.

Äntligen uppe händer det som ofta händer på toppen av fjäll, det börjar gå utför. My kind of game, tekniske stigar nerför, snabba fötter. Fullkomligen älskar det!

Springer om i båda ytter och innerspår.

Nästa fjäll är på 2600 möh

Väl uppe ser jag att molnen börjar samla sig, det utlovade ovädret är på väg.

Jobbar mig vidare mot Col du petite st Bernard, gränsen mellan Frankrike och Italien 2180 möh.

4-5 km innan jag kommer dit ökar blåsten. Rejält. Lutar mig emot och kämpar vidare. Njuter av nerkylningen som vinden ger.

Sen börjar det. Regnet vräker ner. Det är kallt.

Ökar farten för att komma fram till gränsen där det också finns en service kontroll, tält och värme.

Ställer mig lite frågande till alla löpare som sitter inpackade i sina guldfärgade nödfiltar i öppet lände. Men vem vet vad som är rätt och fel i fjällen.

Man får ta sina beslut baserat på egen kunskap, och bara hoppas det är rätt. Jag trycker på vidare.

Medan jag är inne i servicekontrollen slutar det regna, nästan 16 km utförslöpa väntar, betesmarker, stigar och grusvägar. Jag har sett endel betesmark i mitt liv, men inget som detta, låter mig fascineras medan solen torkar mina kläder. Det är värmt igen. Solen steker.

Ju längre ner i dalen jag kommer, ju varmare blir det. Får senare höra att det var över 30 grader.

Bourg St Maurice. 51km 750 möh.

Skall här möta Glenn for första gången.

Just vid ingången till servicekontrollen ropar någon mitt namn.

Pär Bjälkmar, som jag lärde känna under etapploppet ”Bergslagsleden på 5 dagar” tidigare i sommar.

Han är i Frankrike för att löpa ett annat lopp några dagar senare. Blir så glad, att oväntat möta någon man känner i en sådan här setting betyder mycket.

Jag går in i kontrollen, Glenn finns på plats, jag får nya fyllda flaskor, nya salt tabletter, nån gel och några uppmuntrande ord.

” Jag skrattar,”det här är det sjukaste jag har varit med om!”

Jag kommer få äta det skrattet, det vet jag, och vi vet båda att jag kommer vara i ett helt annat skick nästa gång vi ses, då vid 99 km.

Pär möter mig igen vid utgången, går bredvid lite på utsidan av staketet.

”Hur känner du dig?”

”Bra, men värmen tar mig lite”

”Ta det lite försiktigt nu, du har en lång tuff stigning framför dig”

Pär har sprungit det här loppet förut.

Det var bra det var han som visste vad jag hade framför mig, och inte jag, för hade jag vetat det hade jag nog stannat kvar där i Bourg st Maurice.

Klampar i väg i värmen, får sällskap av några herrlöpare. Sen går dom ifrån mig.

Lite senare hittar jag en av dom sittande på en sten. Jag nickar bara, orkar inte säga nått eller fråga om han är ok. Jag vet hur det är fatt, han vet att jag vet.

Längre upp finns det en vatten post, typ ett badkar och en kran. Vattenflaskor fylls, vatten dricks. 5-6 löpare är där. Jag lutar mina stavar mot en stolpe, fyller min orange kopp. Nån meter bort kräks en person enorma mängder vatten. Jag tittar upp, ser att mina stavar går klar, fortsätter med mitt. Samma gör dom andra.

Det är inte så att vi inte bryr oss, men vi vet hur det är fatt, och han vet att vi vet. Jag ger honom en uppmuntrande klapp på axeln innan jag drar vidare. Han nickar.

Så fortsätter det, om inte värmen skördar sina offer, gör kylan det, eller fjällen i sig.

1800 startar, nästan 450 bryter undervägs.

Ägaren av vattnet säger nått på franska, jag förstår inte, men nickar och svarar ”thanks”.

Bara att jag har börjat svara på tyska? ”Danke”, ”Danke schön”. Vet inte varför, men min språkautomatik har plötsligt slagit slint. Det finns flera språk jag använder till vardags. Tyska är inte ett av dom.

Eftermiddagen är på hell, ovädersmolnen är tillbaka och gör att det är mörkare än vad klockan visar.

Jag är riktigt låg på energi, får ofta svårt att äta när det är varmt. Nu är det kyligare, men jag har svårt att komma ikapp.

I fickan har jag en pose nötter och russin som jag har ätit en näve utav, och en pose med snickers tärningar.

Med svullna, tröga fingrar drar jag fram posen med Snickers. Det har smält ihop till en klump. Sen stelnat, så nu är det hårt som sten. Igen.

Hör Simones röst där långt uppe från Sverige ”Men Helle, hur tänkte du där? Choklad i fickan i värmen?” Skratt i rösten.

Jag ler lite tillbaka, utan att det når helt upp till ögonen den här gången.

Himlen öppnar sig, isregnet vräker ner, jag överger maten och börjar dra på mig jackan istället. Bara några km till Cormet de Roselend. Där finns mat och dessutom min dropbag.

Cormet de Roselend 77 km 1967 möh

På avstånd kan jag se ett stort vitt tält, massor med bilar, musik.

Funktionärer med gula väster pekar mig i rätt riktning upp till tältet. Jag har min dropbag i handen redan i det jag går in.

Där inne är det varmt och trångt.

Det finns ett buffé bord långs med ena långsidan, i mitten av tältet finns bord och bänkar för löpare.

Långs med väggarna, bak spärrband är det tjockt med hejande och glada åskådare och stämningen är hög.

Hittar en plats vid ett bord, öppnar min dropbag, drar fram den laminerade listan på vad jag ska göra. Sitter ett ögonblick där och tänker med min tröga hjärna. Den här listan är inte rätt.

Känner mig som 2 personer, den ena som ett trotsigt barn som vill följa listan, den andra som en vuxen som provar ta bra beslut.

”Helle, du har inte ätit riktig mat på ett halvt dygn, du är genomblöt, och du skal spendera natten ute i Alperna i dåligt väder. ”

”Ät! Byt kläder!”

Jag hämtar en portion pasta, medan jag äter drar jag av mig den blöta tröjan, svårt för mig inför så många åskådare.

”Gör det bara!”

Drar på mig en torr ylletröja, det känns fantastiskt. Obeskrivligt. Njuter av känslan av torrt i lång tid efteråt. Drar på en torr buff, byter dom blöta handskarna. På med jackan och pannlampan.

Skorna, Hoka Torrent, får bli där dom är, jag är blöt om fötterna, men inga blåsor, inga skav.

Packar ihop mina grejer medan jag tittar ut öppningen på tältet.

Där ute står tjockt med åskådare. Jag ser inte dom glada ansikten och leenden just då.

Jag ser att dom står där med sydväster och full regnutrustning, jag ser att det mörknar, och jag ser regnet.

Tältet, som för bara några minuter sen kändes alltför varmt, är nu kyligt. Jag fryser. Har ingen lust att lämna.

Upp med dig! Kom dig ut! Här är farligt att stanna!

Lämnar in min dropbag, ler och vinkar mot publiken, tar ett djupt andetag och beger mig ut och uppöver i fjällen igen.

Får senare höra att 155 löpare har brutit just här. Jag vet varför.

Jag hackar tänder och skakar som ett löv när jag börjar klättringen upp mot Col de la Sauce (2307 möh), men har mat i magen och torra kläder. Det är ingen fara med mig, kommer jobba mig varm rätt snart. Otrolig vad lite energi gör med humöret! Skakar på axlarna och njuter känslan av den torra tröjan mot hyn.

Pannlampan är på, det är mörkt och regnar. Lerigt och blött. Rundar toppen. Ökar tempot. Skönt att springa efter all klättring.

Skönt regnar? Det svider i ansiktet. Is eller snö.

Halvslutna ögon mot vinden. Blir lite vitt på marken. Dimma. Svårt att se markeringar.

Plötsligt smäller det. Högt och nära. Ett ögonblicks bländande ljus. Är jag mitt inne i ett åskmoln? Av nån anledning blir jag full i skratt.

Det är några ting som skrämmer mig här i världen, det är höjder, åska, och att komma vilse och skada mig där ingen hittar.

Nu står jag på 2309 m, inne i ett åskmoln, och har svårt med att hitta vägen. Skrattar igen. ” Vems jävla idé var det här egentligen”.

Fnissar och springer mot en markering, glider i leran och räddar mig med en stav.

Ner kommer man alltid på nått sätt. Det stämmer den här gången med.

Min pannlampa blinkar. Dags att byta batteri, lite tidigt tycker jag, men får fram reservbatteriet medan en snäll kines lyser för mig. ”Danke” säger jag, och så springer vi vidare.

Nångång, nånstans. Funktionärer eller räddningstjänsten. Dom väntar i mörkret.

Jag är på väg till Les Contamines. Dom ropar en massa ord jag inte förstår. Det hörs ut som en varning. ”auf wiedersehen” svarar jag och skramlar vidare.

Bra det var mörkt.

Les Contamines 99km 1164möh

Träffar Glenn igen. Hamrar på med info om vad jag vill och inte vill ha.

Jag vill byta till torrt på fötterna, dom är uppblötta och börjar bli ömma.

Frågar samtidigt efter min USB laddare, vill ladda det tomma batteriet till lampan. Lampan lyser märkligt, kan du fiksa. Mer sportsdrick vill jag inte ha, däremot juice. Han trycker en bit formkaka i munnen på mig så jag håller tyst, medan han vänder pannlampan som sitter upponer.

”Du springer bra, bara 2 mil kvar.” Tittar på klockan. 18 timmar.

Vad jag inte vet är att jag är på väg till den grymmaste klättringen jag någonsin gjort.

Drar iväg, går uppför, det planar ut, springer på där det går. Benen är fortfarande i bra skick, men det ömmar under fötterna, Kommer ihåg att jag glömde byta strumpor. Fan också. Onödigt misstag.

Col de Tricot

Kommer titta upp från mitt trippande nerför den branta stigen, och då ser jag monstret.

Pannlampor ringlar sig uppöver fjällsidan. En jättelampa på toppen avslöjar hur brant det är.

Col de Tricot är den brantaste single klättringen på det som kallas ”MT Blanc rundan”

560 hm, 1,2 km ler/stenstig utan det minste platå.

Börjar klättra. Halkar. Klättrar vidare. Tittar upp. Ser signal lampan. Den kommer inte närmre. Jag är trött.

”Ett steg i taget” säger jag till mig själv. ”Det behöver inte vara långt eller högt. 10 cm är nog, då tar du dig framöver”

Tittar efter märkespinnar. Reflexen lyser tillbaka mot pannlampan. Betar av en i taget. For varje pinne är jag lite närmare toppen. Titta inte upp, ett steg i taget.

Pannlampan blinkar. Batteri 2 är redan slut. Drar fram nödlampan. 50 lumen som max. Jag ser inte längre märkespinnarna. Min livlina just då var dessa reflexpinnar. Nu är dom borta.

Sätter mig ner på en sten. Tar fram batteriet som har laddats från USB laddaren och sätter det i långsamt i lampan. Det är inte full laddat.

Just där och då når jag mitt absoluta bottenpunkt mentalt. Jag vill inte mer.

Sitter där med lampan i handen. Då händer nått. Sätter resolut på mig lampan, torkar en tår med en skitig näve samtidigt som jag säger till mig själv: Kanske måste jag ge upp någon gång, men det blir inte i dag! Jobba på bara!!

Jag vill kanske inte mer, men det är inte det samma som att jag ger upp.

Upp kommer jag. På toppen står några funktionärer och hejar. Bredvid dom står monsterlampan. Jag blänger mot den, medan den flinar ondskefullt tillbaka.

Två lampor på huvudet, nödlampan uppför, den vanliga nerför så länge det går.

Hör ett dovt mäktigt muller. Isbreen Bionnassay rör på sig.

Lampan slocknar och det blir mörkt. Nödlampan är allt jag har. Längtar till dagen gryr. Det är inte långt kvar till dess nu.

Håller på att börja gråta igen. Vet inte varför. Kan vara därför att lampan slocknade, därför att tiden har runnit i väg, därför att jag är besviken på mig själv, glädje över vetskapen att jag kommer klara det. Eller kanske bara därför att jag är trött.

Efter en långsam evighet i mörkret ser jag en väg framför mig.

Där står två funktionärer. En dam i beige tröja, en man lite bakom. Dom fixar med några rödvita band. Tittar ner på stigen igen.

När jag ser upp finns ingen där, bara några rödvita spärrband som rör sig i vinden och en beige treskiva.

Det ljusnar, jag passerar Bionnassay bridge,jag håller mig fast i rep långsmed fjällsidor, men mest av allt, jag närmar mig Chamonix.

Tillslut är jag nere.

Alla tidsmål har gått åt skogen i mörkret, så stressar inte.

Det blev inte helt som jag hade tänkt, men fantastiskt ändå.

Målgång i Chamonix är stort

Känner mig inte besviken, däremot stolt över att jag tagit mig till mål, stolt över min kropp som har tagit mig 12,5 mil och 7200 höjdmeter genom Alperna, en för mig helt ny miljö, utan smärtor eller skador.

Men mest utav allt är jag tacksam.

Del 3

Placeringsmässigt kanske nån tycker jag kunde gjort det bättre, och isåfall är jag nog enig, men kom iallafall i övre fjärdedelen totalt av 1800 deltagare, 44 bland kvinnorna och 8 i min klass i ett utav dom största och tuffaste ultraloppen i världen.


Tillbaka


Mål tds (utmb) 2018

4 kommentarer till inlägget

Mathias Johansson
1967 • Torslanda
#1
3 september 2018 - 14:40
Stort grattis till en fantastisk prestation och helt underbar race raport. Riktigt kul att läsa.
John Manvik
1951 • Larvik
#2
3 september 2018 - 19:55
Et grattis igjen! Og for en gjennomføringsvilje.
En enorm god prestasjon!!
John Manvik
1951 • Larvik
#3
3 september 2018 - 19:58
Et grattis igjen! Og for en gjennomføringsvilje. Du er sterk!!
En enorm god prestasjon!!
1971 • Bäckefors
#4
4 september 2018 - 13:16
Som vanligt när du skriver en RR, otroligt välskrivet med allvarlighet blandat med humor. Starkt jobbat tjejen, du kan göra det igen!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.