@tommy.ultra.runner

Icebug Xperience Ultra 2018

Förra året (sommaren 2017) följde jag några löparkompisar som sprang Icebug Xperience West Coast Trail, d.v.s. de sprang ca 75 km fördelat på 3 dagar. De såg ut att ha det grymt trevligt och bansträckningen verkade innehålla en massa fantastiska passager och vyer.

Så när organisationen bakom loppet gick ut med att det skulle bli en ultravariant av sträckningen, med start på Bohus-Malmön och målgång i Hunnebostrand, tänkte jag att detta måste jag anmäla mig till så snart det går. Sagt och gjort, när anmälan öppnade i slutet på maj i år, hängde jag förstås på låset!

IX Ultra map
IX Ultra 50 miles, ca 81 km. Kanske inte rakaste vägen mellan start & mål ;)

Förvisso skulle loppet gå två veckor efter Ultravasan, men som alltid när jag springer denna typ av lopp är upplevelsen viktigare än själva genomförandet på tid, så det såg jag inte som ett bekymmer. 

Dock; tyvärr lyckades jag ju med konststycket att paja vänsterfotens hälkudde en vecka innan Ultravasan... Efter UV90 blev det därför löpvila och rehab. Jag kände dagarna innan att foten var ganska okey men inte helt hundra, så visst fanns tankarna på DNS - men samtidigt var jag ju rejält sugen på själva upplevelsen som sådan. Så efter lite samråd med mig själv och Annika & Sofia så bestämde jag att ändå köra - med tejpad fot och inlägg så kändes det ju ganska bra, smärtan var mer som en känning, en etta på en tiogradig skala. 

På fredagen var vi ett gäng från TV88 som åkte till Hunnebostrand där vi skulle bo under helgen: Sofia, Annika, Axel, Andreas och undertecknad.

Loppet skulle starta på Bohus-Malmön kl. 06:00 och bussen skulle gå kl. 04 så kl. 03 klev vi upp och gjorde oss i ordning. Alltid lika härlig känsla att mitt i natten traska iväg och veta att en lång härlig dag ligger framför en :)

Tidig morgon på bussen
Morgonsudd på bussen till Bohus-Malmön

Bussen fylldes med mer eller mindre förväntansfulla löpare och så småningom kom vi fram till färjeläget mot ön, men där fick vi vänta tills en stund efter 05 när färjan avgick. Väl framme på pensionatet där starten skulle gå var det förstås himla kul att få hälsa på flera löparkompisar. Allas vår ultralegend Rune Larsson var också på plats, dels sprang han 3-dagarsloppet och dels skulle han hålla i starten för oss som sprang IX Ultra.

Före start
Annika, Tommy och Sofia inför starten

Starten närmade sig! Viss oro för egen del, foten kändes ju av - men planen var klar: skulle det bli värre, så sänk tempot och öka njutningsgraden istället!

Jessica och Alexandra taggade för start
Alexandra och Jessica längtar efter att få komma iväg

Alexandra och Jessica sprang High Coast Ultra samtidigt med mig och Sofia, så kul att få träffas igen!

Rune håller i starten
Rune ger oss alla några ord på vägen innan start

Innan startskottet går så håller Rune ett tal, men jag får skam till sägandes säga att jag glömt vad han sa... Startskottet går, och de dryga åttio löparna sätter sig i rörelse framåt. Jag tar det lugnt för att känna hur foten känns.

Äntligen på rull
Löpartåget på väg

Efter ett par kilometer förnimmer jag att känningen i vänsterfoten ökar. Redan?! Såklart inte alls bra! Säger åt Annika och Sofia att jag måste sänka det redan ganska låga tempot redan nu för att spara på foten. Jag har längtat efter detta lopp länge och ämnar inte bryta i första taget! Bättre att ta det lugnt hela vägen och göra loppet till en bra upplevelse! 

Härlig miljö
Annika på språng i busig terräng

Det är stenigt på Bohus-Malmön! Vänsterfotens smärtnivå har stigit till ca två på min tiogradiga skala, och det beror förstås på det hårda underlaget. Samtidig känns det ändå rätt okey, då vi sänkt tempot till en behaglig nivå - fungerar utmärkt att lätt trippa fram. Det är faktiskt jobbigare att gå! Att det sen inte går så fort, är helt betydelselöst! Sofia som för dagen är pigg och stark springer före, medan jag och Annika som förvisso är pigga men för stunden inte är lika starka tar sällskap.


Höga knän i stenig terräng

Flera passager är småtrixiga men skojiga att ta sig igenom!


All sten är inte rund & go

När stenarna är fyrkantiga och vassa är det förstås inte riktigt lika kul ;)

Annika på språng
Klockan är snart sju och Annika springer glatt :)

Tommy på språng
Jag är lika glad! Foto: Pic2Go

Klockan närmar sig sju på morgonen och vi tar oss framåt i åtta-tempo, lugnt och behagligt, och är vid gott mod och pratar om allt möjligt och har helt enkelt kul tillsammans. För kul, ska det snart visa sig :)

Felspring
Vi borde ha sprungit den blå linjen...

En kille som samkört med oss ett tag men hunnit lite före kommer plötsligt tillbaka och säger att vi är på väg tillbaka till pensionatet vid starten! Det var ju inte riktigt meningen - hur tusan gick det till?!

Vi hade helt enkelt missat en snitsling, och pratandes och skrattandes om ditten och datten så glömde vi hålla koll... Vi skulle ha vikt av åt höger strax efter Draget och fortsatt upp via Skogen. Inte kört på asfaltsvägen, redan där borde vi ha fattat misstankar. Hitta vilse är ju alltid kul men just nu har vi en färjetid att passa :)

Vi samråder lite och hittar en genväg tvärs över berget så vi kommer snart in på rätt rutt igen, men vi har tappat ganska mycket tid på fadäsen. Vi tar det dock med jämnmod, vi har ju hela dagen på oss om det kniper!

På färjan
Emmy, Linda och Annika lägger upp den fortsatta strategin: spring vidare!

Så småningom är vi framme vid färjeläget och dagens första checkpoint men vi får vänta till strax efter åtta innan färjan avgår mot fastlandet. Det gör inte så mycket, det är gott med lite kaffe & bulle till andrafrukost :)

Tjejerna i kontrollen menar att vi måste ta oss vidare till Hunnebo, för där kommer de att vänta på oss med pannkakor och annat gott! Jag lovar inget, men ska sannerligen försöka!

På färjan
Bilarna får köra av innan vi släpps av och iväg

Den officiella tidtagningen har stoppat när vi kom till färjeläget, och fortsätter när vi klivit av färjan och tassar vidare. För mig är det inga större problem att springa uppför, för då känns foten nästan inte alls, så närhelst det går uppför så springer jag på - men blir omsprungen i nerförsbackarna när jag försiktigt tassar fram :)

Lite bakvänt, som ultralöpare vill man ju gå i uppförsbackar och pinna på nerför... 

Trixigt
Teknisk terräng

Mellan färjeläget och Kungshamn är det backar, skog och grusvägar om vartannat. Stundtals hyfsat teknisk löpning.


Knixiga stigar

Känningen i foten stiger, har passerat tre på skalan och jag resonerar lite med Annika om hur jag ska göra men bestämmer mig för att köra på. Skulle smärtnivån öka, vågar jag inte fortsätta och riskera något. De kommande 100 miles-loppen betyder trots allt mycket mer för mig...


Så vackert på sina håll

Naturen vi passerar är fantastisk på många ställen. Det är klart att vissa grusvägspassager inte är så sexiga - men så är det ju alltid.


En svettig selfie innan Kungshamn

Vi pinnar på, det börjar bli förmiddag, och Kungshamn närmar sig så sakteliga. Det är förvisso bra snitslat men lite förvirrande ibland i stadsmiljön. Vi håller på att springa fel, men lyckas rätta oss själva. 

Smögenbron
Smögenbron från nedan

Vi springer en slinga inne i Kungshamn och utmed vattnet innan vi vänder tillbaka för att leta oss fram mot den slinga som ska leda oss mot Smögen.

Emmy och Linda
Glada Emmy och Linda på väg till Smögen de oxå

Vi har växeldragit med Emmy och Linda, sprungit om dem i uppförsbackar och sen har de passerat oss i nerförsbackarna :)

Smögenbryggan
Smögenbryggan

Vi passerar Smögenbron, jag pinnar på bra uppför men nedför blir det småjobbigt, jag får sakta trippa fram för att skona vänsterfoten. Vi drar ut på runda runt Smögen, springer några hundra meter åt fel hål men inser snabbt missen när Annika känner att det ju bär åt fel håll :)

Vi kommer fram till Smögenbryggan och kryssar försiktigt genom alla lördagsflanerande icke-springande människor som förmodligen lite försiktigt undrar vad tusan vi håller på med och tar oss fram till kontrollen där det bjuds på bl.a. pannkaka. Smarrigt, det är ju lunchdags, klockan är ca halv tolv!

Checkpoint Smögenbryggan
Emmy och Linda vid checkpoint Smögen

Vid kontrollen finns såklart även Emmy och Linda, även de lunchsugna. Annika och jag hugger käket i flykten och fortsätter framåt, gåendes och ätandes samtidigt - allt för att hålla oss i rörelse framåt :)

Utsikt från Smögenbron
Utsikt från Smögenbron

Dags att knata upp för Smögenbron igen, tillbaka till Kungshamn för att börja färden mot Väjern där våra dropbags finns (vid ca 41 km). Vi tar oss dit hyfsat snabbt, men stannar nästan inte alls i depån, vi hugger lite käk och kaffe och rullar vidare.


Härliga stigar

Nu blir det, för mig, lite mjukare och goare terräng med en massa härligt leriga och gyttjiga passager. Förstå känslan att kunna trycka ner vänsterfoten helt utan känningar :)

Mjuk och go terräng
Yes! Lera & gyttja :)


Härliga passager

Sotekanalen
Sotekanalen

Efter ca 49 km når vi bron över Sotekanalen där klockan ännu en gång stoppas automagiskt över bropassagen - detta ifall det skulle bli broöppning. Nu väntar en runda runt Ramsvikslandet, 16 km, innan vi kommer tillbaka till samma checkpoint igen. Det gäller alltså att fylla på vatten & energi för att klara både distansen och tiden. Vi gissar att det i vårt takt kan ta ca 2½ h - det skulle visa sig ta närmre tre timmar :)

Tommy och Annika  har lekt skeppsbrott
Tommy & Annika på Kurrekurreduttön och leker skeppsbrott :)

Ramsvikslandet
Ramsvikslandet är underskönt vackert

Det är otroligt vackert ute på klipporna, men inte alltid enkelt att hålla en jämn rytm. För egen del känner jag av det hårda underlaget, men trots allt så fungerar vårt låga mystempo alldeles utmärkt - det onda i vänsterfoten blir faktiskt inte värre.


Härliga vyer mot havet


Alla passager är inte enkla

Kullamannen-style
Träning inför Kullamannen ;)

Kossor
Vila i solskenet är skönt

Framåt eftermiddagen, börjar vi närma oss den norra delen på Ramsvikslandet. Lite svårt att hitta vägen här, det visar sig snart att kossorna petat ner/bort alla snitslar, så de ligger utspridda på marken... Vi har som väl är lite flyt och lyckas hitta hyfsat rätt.

Annika försöker bli kompis
Annika försöker bli kompis med kossorna

Vi kommer fram till Ramsviks Camping, och blir lite förvirrade då snitslingen pekar ner mot ett ställe som skulle kunna vara en checkpoint, men där finns inget alls. Troligen mer för tredagars-löparna, så vi bryr oss inte vidare utan fortsätter framåt. Spåret pekar sen uppåt/inåt mot ön igen. Vi tror nästan vi sprungit fel då det känns som vi springer i cirkel - men det visar sig vara rätt väg...

Emmy och Linda, samt Alexandra och Jessica, kommer ifatt oss strax före vi återvänder till bron över Sotekanalen. Det har då tagit oss nästan tre timmar att ta oss runt 16 km runt Ramsvikslandet. Vattnet är nästan slut, men annars känns allt ganska bra!

Tillbaka vid bron över Sotekanalen
Alexendra väntar på att bron ska stänga sig efter öppning

När vi kommer fram till bron, är det broöppning, så vi får en liten extrapaus (klockan har automatiskt stoppat). Klockan är ca halv fem och vi har kommit ca 65 km. Vi tar lite energi, fyller vatten, och ger oss iväg igen. Det är inte långt till Hunnebo och nästa kontroll. Där vet vi ju att tjejerna från i morse ska stå med pannkaka, det blir perfekt!

Utmed Sotekanalen
Vackert utmed Sotekanalen

Vi tassar lugnt fram utmed Sotekanalen. Emmy, Linda, Alexandra och Jessica passerar oss igen :)

Hunnebostrand
Äntligen framme i Hunnebo!

När vi kommer fram till Hunnebostrand och småspringer över bron så passerar vi Alexandra och Jessica, som tar kisspaus. Men ytterligare en gång så tjôtar jag och Annika såpass så vi missar att hålla koll på snitslingen! Vi får nog försöka hålla tyst resten av loppet, skojar vi :)

Iallafall kommer vi rätt, och springer en stund innan vi når sista depån vid stenhuggarmuseet där tjejerna från i morse väntar med pannkaka! Så gott! Klockan är ändå ca halv sex och vi har varit igång i många timmar, så denna gång smakade pannkakan extra gott. Nu väntar två rejäla stigningar innan vi är framme, så Annika och jag tassar vidare i vårt mystempo.

Klyftan
Skrevan i Hunnebo är fin men Slåttdalsskrevan vid Höga Kusten är finare ;)

Vi tar oss igenom skrevan och tassar på. Det bär av uppåt men det går hyfsat bra att ta sig fram, det låga uppförstempot passar framförallt mig ganska bra...


Utsikt över Hunnebostrand

Vi har besegrat höjderna utan större bekymmer, klockan är strax efter sju, och äntligen kan vi ana målgången nånstans långt där nere under oss. 


Annika balanserar på sin väg neråt

Såklart blir det inte enklaste vägen ner, utan spåret vi ska följa bär knixigt neråt. Vi tuffar dock på, sakta men säkert.

Målgången närmar sig
Nu är det inte långt kvar till mål

Väl nere i de norra delarna av Hunnebo ska vi följa strandpromenaden till målet, det är en hel del flanörer ute, och flera hejar och ropar att nu är vi nära! Härligt med pepp, välbehövligt!

Kvällen är vacker
Kvällen är strålande vacker, och varm

Vi passerar Bella gästis, där bussen för för många timmar sedan tog oss till starten. Bara några hundra meter kvar nu! Massa flanörer som ropar och hejar, skitkul!

Målgång
Finishers! Foto: Pic2Go

Snart ser vi målet, härligt! Där står Sofia och väntar på oss, underbart! Efter drygt 13½ timme kunde så Annika och jag springa i mål, hand-i-hand! Trötta, men glada, och med massor av intryck med oss - en fantastisk dag är till ända.

Medalj
Välförtjänt medalj ;)

Hur gick det då med vänsterfoten och hälkuddekänningarna? Tja... Det är klart att det inte var mitt smartaste beslut att starta, men planen var ju klar: vid känningar, sänk tempot och ta det allmänt väldigt lugnt - riskera inget!

Och så blev det. Mest ont gjorde det förstås efter målgång och dagen efter var inte särskilt rolig, men jag är ganska säker på att jag inte förvärrat något, det gjorde mycket mer ont efter Ultravasan! I skrivande stund känns det helt okey, och jag hoppas innerligt att utvecklingen är fortsatt positiv!

To be continued...

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.