@tommy.ultra.runner

Ultravasan 2018

Prolog

Jag sprang Ultravasan 90 första gången 2017, en upplevelse utan dess like. Dels för att det var mitt livs andra ultralopp (första var Skövde 6-timmars i november 2016) och dessutom distansrekord! Dels för att jag gick ut lite för hårt i början så benen tvärdog och krampade ihop de sista milen. Målgången finns förevigad, och var ganska kul, iallafall för de som tittade på :)


Någon form av "Silly walk" direkt efter målgång :)

Se gärna klippet ovan, och kika en stund för ett gott skratt. Jag har en lite mörkare gul jacka, men det syns nog vem som stapplar mest ;)

Redan där och då bestämde jag mig för att självklart köra även 2018. Det hade dessutom som helhet varit en förbaskat trevlig helg i Mora på hotell Fridhemsgatan där vi bodde ett stort gäng Lonesome Runners. Bara det gjorde ju att en revansch var något att se fram emot, för att dessutom få ännu en kanonhelg i Mora med goa löparkompisar!


Ultravasan 2018

Uppladdningen inför årets Ultravasa var väl inte den allra bästa ur ett UV-perspektiv, med Trans Sweden 545 km och GAX 100 miles veckorna innan... Totalt 802 loggade km, bara i juli. Men vad gjorde det, såg ändå fram emot helgen i Mora och det skulle bli kul, oavsett!

Tyvärr lyckades jag trampa snett på ett löppass med TNT i Trollhättan onsdagen innan UV, och slog i foten (hälkudden) så det gjorde skitont - kunde knappt gå dagen efter så det blev löpvila i över en vecka och bara ett kort pass dagen innan avfärd för att känna på foten. Där och då kändes det helt ok, men visst fanns en oro att foten skulle bli ett litet hinder. Planen var dock ändå att köra på, och vid bekymmer helt enkelt anpassa utifrån situationen.

Bilresan
Lisa vinkar från baksätet!

Det blev fredag och dags att åka till Mora! Det sällskap som till slut gav sig iväg var undertecknad, Lisa och Magnus. Klubbkompisarna Annika och Sofia (och Mats) skulle åka lite senare på fredagen så vi skulle istället ses vid starten i Sälen.

Lonesome Runners
Ett härligt gäng Lonesome Runners redo för Ultravasan

Väl framme i Mora hämtade vi ut nummerlappar och hade via sociala media försökt få så många Lonesome Runners som möjligt till målområdet för gemensamt foto, det tog en stund men vi lyckades samla många, jättekul!

Träffade flera goa löparkompisar, och Frida Södermark kom och hälsade, alltid lika kul att få ta del av hennes sprudlande glädje :)

På vårt hotell, som även i år var bokat enkom för just Lonesome Runners bodde vi drygt 50 glada LR-själar, som skulle springa UV45 eller 90.

Delade även detta år rum med Mattias, skitkul! För oss UV90-löpare serverades frukosten kl. 01:30 och bussen avgår 03, så det var bara att pallra sig i säng tidigt och ställa klockan på extremt tidig väckning. 

Sömnen blev av naturliga skäl lite sådär men lite vila blev det väl iallafall... Frukosten blev annorlunda, hur ofta äter en köttfärs/pasta-gratäng till frukost och avsluta med yoghurt & macka, samt kaffe? Låt oss kalla det nattamat istället, det låter roligare!

Alla gjorde sig redo, och vi traskade så småningom bort till bussarna för en timmes resa till starten i Sälen.

På väg i bussen
Morgonpiggt (?) gäng på väg till Sälen kl. 03

De flesta försökte nog få lite vila under bussresan, men för egen del har jag som bekant svårt att sova närsomhelst och hursomhelst, så det blev mest lite slummer.

Väl framme vid startområdet i Sälen så är den första jag ser Johan Steene! Trevlig överraskning, det var ett tag sedan vi sågs. Johan skulle inte springa, utan vara expertkommentator. Hälsar igen på Frida S, som ju däremot ska springa, och önskar henne lycka till!

Redo för start
Tommy, Magnus och Mattias laddar för start

Så himla kul att träffa en massa goa löparkompisar från i stort sett hela landet inför starten och få önska dem alla lycka till!! Ingen nämnd, ingen glömd :)

TV88-gänget redo för start
TV88 representeras av Tommy, Annika, Magnus och Sofia

Så småningom hittar Magnus och jag Annika och Sofia i vimlet, bara någon minut innan start :)
De är så redo som man kan bli, precis som vi andra, så nu vill vi bara iväg!

Startfållan
Över 1000 löpare redo för start! Magisk känsla, även om förra årets start var pampigare!

Starten går och folkmassan sätter sig i rörelse framåt. Vi tar det lugnt i början och småjoggar sakta framåt. Det gäller att spara på krafterna, vi har ju nio mil att springa.

Första backen
Första backen är låång :)

Annika, Sofia och jag håller ihop och tassar försiktigt men ändå med lite tempo uppför den långa första backen. Magnus har bestämt sig för att ta det lite lugnare och ligger längre bak i ledet.
Jag ler lite lätt när första skylten kommer, som förkunnar 89 km kvar till Mora. Äntligen är vi på väg, nu är det bara att köra på!! Allt känns så bra, även vänsterfoten verkar hålla sig i skinnet, än så länge...

Smågan
Soluppgång innan Smågan. Vackrare i verkligheten, förstås!

De första kilometrarna avverkas i "hyfsat" tempo, nånstans runt 5:45. Allt känns okey! Vi börjar närma oss Smågan, när vi tappar Sofia, som måste rusa in i skogen. Men vi kommer överens om att vi säkert ses längre fram.

Smågan
Första kontroll: Smågan

Vi når Smågan strax före sex på morgonen. Jag är tvungen att rusa in på toa och "fixa magen". Likaså Annika, så där skiljs även vi åt för stunden. Jag blir snabbt klar, ser dock ingen Anika utan tassar ensam vidare mot Mångsbodarna. 

Mot Mångsbodarna
På språng på spång mot Mångsbodarna

Förra året började det ösregna vid den här tiden, men nu var det skönt ute och riktigt njutbart! En hel del trailpassager, mer eller mindre tekniska, men inget som var direkt jobbigt. Tempot var lugnt och fint, någon enstaka hade mer bråttom förbi men övriga rullade framåt på led. En härlig känsla när det flyter så bra! 

Långt fram i ledet tyckte jag mig se en röd tisha på en figur som sprang välbekant. Kan det vara Sofia? Jag ökar sakta tempot och närmar mig sakta men säkert, och visst är det Sofia! Efter en stund är jag ifatt, och undrar om Annika är framför eller bakom oss? Vi enas om att Annika nog är en en liten bit bakom oss...

Vi springer vidare, allt känns bra, det är många jättefina partier här! Massor med härlig stig- och spånglöpning! Men förstås en hel del grusväg också.

Mångsbodarna
Mångsbodarna

Strax före halv åtta på morgonen kommer vi till Mångsbodarna, där jag hugger lite blåbärssoppa och bulle/macka. Vi stannar knappt inte alls, utan rullar vidare direkt. 

Stark
Starka är vi allihopa :)

Sofia och jag känner att det flyter på bra, men min vänsterfot börjar märkas och det är ju lite sådär, men jag hade väl förstås anat att det inte skulle funka hela vägen. Någonstans före Risberg tar jag ett par Alvedon för att dämpa det onda, men känner snart att jag nog måste sänka tempot för att inte riskera något. Nämner det för Sofia, som har lite känningar i magen och gärna också drar ner något på farten.

Dock springer vi på fortsatt bra, går nästan inte i någon backe - det kommer fler och värre backar senare ;)

Risberg passerar vi ca 08:40, vi stannar bara någon minut för att förse oss med det vi behöver, tar en bulle eller pannkaka i näven och fortsätter gående framåt. Min fot känns lite mer, så det är skönt att få en liten gångpaus.

Vi får besked att Annika är ca 10 minuter bakom oss, kul tänker vi, då är Annika snart ifatt oss, kanske? Vi fortsätter springa på, i makligt tempo.

Plötsligt hoppar Sofia högt och tjoar till!! Vad hände nu?! Hon blev biten i vaden av något, oklart vad, det gjorde först vansinnigt ont så vi tar det lite lugnt några minuter och kollar läget. Sofia bekymrar sig inte nämnvärt fastän det gör ont, så vi fortsätter. Det syns dock att det börjar bli rött och lite svullet där bettet/sticket är? Undrar vad det egentligen var, det fick vi aldrig klarhet i...

Efter ytterligare en stund är det dags för nästa höga hopp åtföljt av ett litet skrik samt en harang som inte lämpar sig för tryck!! Vad tusan hände nu? Sofia stannar haltande och säger att hon har fått något vasst i foten?! Av med skon för att kika, det är hål i strumpan och än värre hål i foten!! Hur gick det till?

Ingen kul sten Sofia fick i foten
Denna sten var oskön att få in i foten. Sylvass!

Det visar sig att det sitter fast en sten under skon, jag får bända rejält för att få ut den. Det är en sylvass liten pyramidfomad sten som gått rakt genom hela skon och in i foten på Sofia... Ajaj, sicken osis! Det gjorde förstås skitont!!

Men Sofia är Sofia, så vi tassar lugnt vidare och hon biter ihop. Vi får kolla närmare  i Evertsberg hur det ser ut under foten! Nu har vi båda lite ont i fötterna, så nu får det väl vara nog på eländet skrattar vi och springer på så gott vi kan.

Och faktum är att det trots allt rullar på rätt bra, vi har snart sprungit ett maraton!

Passerat maradistansen
Maradistansen avklarad, jippi!!

Vi passerar maradistansen 42,2 km på ca 04:30, vilket ändå är rätt okey efter förhållandena så vi är nöjda så långt. Farten har ju trots allt inte varit så hög.

Sofia är alltid glad
Bästa Sofia, ständigt med ett leende på läpparna

Hade det inte varit för att min vänsterfot protesterar allt mer, så hade kanske utgången av dagen blivit en annan! Men jag måste sänka tempot lite till, känner att jag behöver det för att skona foten/hälkudden. Hade säkert kunnat nonchalera smärtan och springa vidare, men tveklöst hade det inte varit värt det. 

Bästa skorna
Dessa fantastiska skor tog mig 545 km tvärs över Sverige, de ska väl duga nu med?

Vi närmar oss Evertsberg och jag bestämmer mig för att där byta skor från Salming T5 till de dojor jag sprang Trans Sweden med. De är väl dämpade. Och väl ventilerade ;)

Kanske kan det underlätta lite för vänsterfoten? Inte säkert, men värt ett försök!

Evertsberg
Evertsberg, nu är det bara resten kvar

Väl framme i Evertsberg, strax efter tio, tar vi en längre paus för mat och vård av fötter samt skobyte. Hinner träffa flera löparkompisar där och byta några ord med dem. Annika syns dock inte till än?

Men precis när vi ska ge oss iväg kommer Annika glatt skuttande! Så roligt att få vara tillsammans igen! Annika är f.ö. veteran, detta är hennes tredje Ultravasa 90 :)

Dock, måste jag medge, i detta läget känns min vänsterfot inget vidare. Tar ett par alvedon till medan vi lugnt tassar på. Uppför är inga problem, men varje steg nedför gör allt mer ont. Jag känner rätt snart att jag inte kan hålla tjejernas tempo så efter en stund ber jag dem strunta i mig, fortsätter de i det tempo vi har nu så har de ju chans på medaljtiden så varför försitta den möjligheten - under 11 timmar är ju inom klart räckhåll för dem! Men knappast för mig, inte idag... Inte för att jag egentligen hade något tidsmål - men det hade ju så klart varit skoj att förbättra tiden från föregående år. Men det inser jag att det förstås inte kommer att funka. 

Lundbäcksbackarna
Lundbäcksbackarna

Medan tjejerna springer vidare så sänker jag farten och springer på i sakta mak, i ett tempo som känns behagligt för foten. Det känns ju lite konstigt att kunna knata på som vanligt uppåt, sänka farten när det är flackt och vara tvungen att gå nedför. Bakvänt mot vanlig ultralöpning, liksom!

När Lundbäcksbackarna kommer så springer jag faktiskt hela vägen uppför och det känns alldeles underbart att kunna göra det smärtfritt!!

Tyvärr är det ju som helhet mest utför efter Evertsberg så det känns som att det är en j-a massa backar att sakta gå nedför i.

Tempot sjunker, men jag kan inte påstå att humöret gör det. Visst, jag har ont i foten men det blir ju inte bättre för att jag går och surar i min ensamhet. Bättre att hålla humöret uppe och låta pannbenet gå online och jobba lite, så vi kommer framåt. Lösningen är alltså att hyfsat glatt traska på och avverka kilometrarna efterhand.

Oxberg närmar sig, snart har sju timmar av loppet passerat och klockan närmar sig lunch. Staffettlöparna passerar i en rasande fart, synd en inte kan hålla deras tempo!

I Oxberg
Långsam löpare på väg in i Oxberg. Foto: Günter Gross

I Oxberg blir det oväntat möte, för vem står inte i backen om inte Günter! Han tjoar glatt och jag blir förevigad! Just det, de har ju stafettlag på plats. Två lag, till och med! Roligt möte, som skänker ny energi, dessutom sprang jag ju faktiskt uppför backen - även om det kanske inte gick så fort :)

Snabbt in med ny energi och traska vidare! Färden mellan Oxberg och Hökberg var tämligen händelselös, en hel del möten med goa människor förstås, men annars var det den ena foten framför den andra, på repeat. Det gick ganska sakta men Hökberg kom allt närmre. 

Hökberg
Hökberg

Klockan är strax före halv två när jag når Hökberg. Åter en liten backe upp till kontrollen så jag kan iallafall springa in - det ser ju snyggt ut om inte annat :)

Döm om min förvåning när Günter står även här och tjoar! Härligt och förbaskat roligt!!

I Hökberg står en tjej i orange Lonesome Runner-tisha och fikar. Jag går fram och hälsar "Heja Lonesome". Det visar då till min överraskning att det är Maria! En tjej som flitigt följde mig och Lisa under Trans Sweden och peppade så glatt på bl.a. Instagram. Maria hade jag lovat en kram, och det var känslosamt att faktiskt få leverera den kramen i verkligheten. Än en gång TACK @brunskogsjantan för allt stöd & pepp när vi behövde det som mest <3

Det var således med glatt hjärta och näven full av bullar som jag lämnade Hökberg för färden mot Eldris.

En stund efter Hökberg kommer Lena ifatt. Hon menar att nu är hon trött och behöver gå lite, men med chans på medaljtid lovar jag Lena att jag njuter av naturen å hennes vägnar om hon lovar att pinna på för att komma in under 11 timmar! Det visar sig senare att hon såklart fixade det! Snyggt jobbat, Lena!


Volvospårets film efter Hökberg. Tja, man fick ju skärpa till sig och försöka springa "snyggt" :)

Några kilometer efter Hökberg har Volvo gjort ett spår att springa genom för att därigenom bli filmad och hjälpa dem med reklam, och det kan jag väl bjuda på - jag gillar och kör ju Volvo! Så med lite skärpning av löpsteg och hållning så blev det väl inte alltför katastrofalt filmat!

Sand före Eldris
Efter GAX är jag skeptisk till sand!!

Kilometrarna rullar på. Eldris närmar sig. En bit innan kommer ett parti av sandstrand mitt i skogen, mjukt och fint för foten men efter GAX 100 miles är jag svårt skeptisk till just sand!!

Nere på ensiffrigt kvar
En skön syn. Ensiffrigt!!

Eldris når jag strax efter tre på lördagseftermiddagen och tiden har nu passerat drygt tio timmar sen start. Nu är det mindre än en mil kvar, så gôtt!! Jag traskar på och undrar lite hur det gått för Annika och Sofia - de borde ju nästan närma sig Mora nu, kanske rentav är på väg in mot mål?

"Med det tempo jag håller nu så får jag vara glad om jag fixar SUB12", tänkte jag för mig själv, men konstaterade också i min interna diskussion att  tiden fortfarnde är rätt ointressant, målet är det enda målet! Och jag har trots allt haft en himla bra dag i Vasaloppsarenan :)

En annan effekt av mitt traskande var att jag överbelastade högerbenet för att skona vänsterfoten, med påföljd att högervaden krampade emellanåt - och även lår & höfter tog lite stryk av försöken att kompensera. Men med bara några kilometer kvar och pannbenet i utmärkt skick var det bara att knata på!

En km kvar
Nu jäklar är det nära!

Glädjen att se skylten som förkunnar en kilometer kvar, den var stor - men först skulle campingen och allt bortom det passeras. I sakta mak, skall erkännas. Många glada själar som tjoade och peppade, härlig känsla!

Målrakan börjar
Målrakan börjar, framme!!

Väl framme på målrakan går jag den första biten för att låta pannbenet övertyga vänsterfoten om att faktiskt springa snyggt och hedersamt ända i mål - och se, det funkade! Ja, snyggt var det kanske inte, men ändå! De sista hundra metrarna blev väl inte dagens snabbaste, men närapå :)

Precis som förra året var det en alldeles fantastisk känsla att få jogga fram på upploppet, massor med publik och massor med applåder och härliga tjoanden! Så underbar känsla, måste upplevas!

Det visar sig att Janne och hans Wolfkillers står och väntar på sin siste stafettlöpare så helt plötsligt är det en massa folk jag känner som också tjoar och vinkar! Så jäkla roligt att få mötas av det!! Tack snälla ni!!


Målgångsglädje trots ont i foten (avfilmad från Vasaloppet TV)

De sista stegen i mål är i ren eufori!! Jag fullföljde trots allt, förhoppningsvis utan att ha förvärrat min fotskada, och är jättenöjd med att ha gått i mål på knappa 12 timmar med de förutsättningar jag hade!

Finisher
Jag är en UV90 Finisher, trots allt

Man ska aldrig säga aldrig, men det blir inget Ultravasan 2019 för då är målet Trans Scania, men 2020 vill jag återvända för att kanske ta revansch? Den som lever får se :)

Hur gick det för klubbkompisarna Annika, Sofia och Magnus? Jodå, tjejerna träffade jag i målet och de klarade medaljtiden och jag är så jäkla glad för deras skull!! Magnus pinnade också på och satte PB med över två timmar, så grymt bra jobbat!!

Bästa Lisa gick i mål ca tjugo minuter efter mig, en kanoninsats!!

Epilog

Hur har det gått med foten då? Efter besök hos min fysioterapeut kunde han konstatera att hälkudden visar tecken på en smäll och behöver lite vila, antiinflammatoriskt och tejpning. Så hoppet om att kunna genomföra IX Ultra i mystempo i början på september lever, men sen blir det inget mer innan BRR 100 miles i Västerås den 22 september. På en månad bör foten vara helt återställd, eftersom skadan var såpass lindrig. Härligt besked!

5 kommentarer till inlägget

Lars-Börje Johansson
1964 • Vänersborg
#1
23 augusti 2018 - 11:43
Ytterligare en fantastisk prestation, Tommy! Tack för en härligt målande race report. Det passar mig perfekt att uppleva UltraVasan såhär, i text och bild -format :-D ;-)
1966 • Bräcke
#2
23 augusti 2018 - 14:51
Snyggt jobbat. Jag och min sambo skall springa UV nästa år. Synd bara att det ligger på samma datum som Bydalens magiska fjällopp, men man kan ju inte vara med på allt.
Hur många mil räknar du egentligen med att få ihop detta år. Det är väldigt imponerande .
1956 • Bäckefors
#3
23 augusti 2018 - 15:03
Härligt skrivet o grymt kämpat !
1967 • Vänersborg
#4
24 augusti 2018 - 08:06
Tack L-B, Hans och P-E :)

@Hans, vet inte vad det blir i år, men det är minst två 100 miles-lopp kvar att försöka klara så några mil till ska det väl kunna trilla in på kontot ;)
1966 • Bräcke
#5
24 augusti 2018 - 14:51
Respekt !
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.