Helle | Demoner och nattänglar
Helle

Demoner och nattänglar

Jag bor på landet. Hästar. Så har det varit hela mitt vuxna liv.

Olika land, olika gårdar. Alltid hästar. Alla som har provat att leva på det sättet, vet att utomlandssemestrar, det är bara nått alla andra gör.

Så vad gör jag här. På ett flyg på väg till Grekland.

Med ett par löparskor i bagaget.. ( ok, 3 par)

CFT.

Ett fjäll lopp på 10,5 mil och 4200 hm.

På startlistan står löpare från hela världen, den ena med längre meritlista än den andra.

Också jag då. Som bor på dalboslätten. Som är ett av dom plattaste ställen i hela Sverige.

Som har tränat uppförslöpning på bandet, och utförslöpning på 166an..

Hade någon sagt till mig det här för 10 år sen hade jag bara skrattat. Då var jag också på väg ut i Europa. Till dom större tävlingarna. I en helt annan idrott. Några år innan dess. Samma sak. Annan idrott igen.

Undrar varför jag byter idrott så snart jag börjar bli bra på nått?

Är det därför att jag inte tycker om när presset från omgivningen ökar? Eller är det det presset jag lägger på mig själv som blir för mycket?

Oavsett lär det dröja innan jag blir bra på det här med löpning. If ever. Men så länge jag kan fortsätta att utvecklas är jag nöjd.

Vilket tar oss tillbaka till frågan om varför jag är på ett flyg på väg till Grekland.

Jag vill utvecklas. Båda som person och löpare, och då måste man ut ur sin comfortzon.

Resan ner går lättare än jag hade trott, plötsligt står jag där. På Corfu AirPort. Med resväskan i handen.

Letar efter min hyrbilvärd. Hittar honom efter ett tag, efter att min telefon med mailet om vart vi skulle mötas har skickats runt till taxichaufförerna, som alla gnider sig på hakan o rynkar näsan tills en slutligen pekar i en riktning och ger mig min telefon tillbaka, efter att jag med ökande oro har sett den försvinna neröver raden av rökande chaufförer.

Kör till hotellet. Tror jag är vilse. Stannar utanför ett stängsel. Det sitter en säkerhetsvakt där.

Han kommer ut av sitt lilla vakthus när jag stannar bilen på tvären framför porten. Hittar inte fönsterknappen. Tillslut hittar jag iallafall dörrhandtaget och öppnar bilen medan jag tittar försiktigt upp på den nu säkerligen arga säkerhetsvakten.

Han ler brett o skrattar.

Joda, jag är rätt. Han ska följa mig ner, bara jag parkerar bilen först.

Han tittar på mig, sen min gröna resväska. ”Det är rätt långt att gå” säger han o lyfter resolut in den i bilen igen.

Skönt att få gå lite säger jag o lyfter ut den igen. Han ger upp o vi börjar gå. Det är långt. Jag får lite dåligt samvete där han släpar o drar på den gröna resväskan. Mitt rum är i tredje etage, ingen hiss, trapporna är branta o lite smala. Jag blir full i skratt. Dejavu. Det här har jag sett förut. Måste verkligen börja bära den där väskan själv.

Torsdag morgon. Tidigt uppe, går ner mot stranden, disig värme, palmträd. Blågrönt hav. Ögonen tårar nästan. Jag har aldrig sett nått liknande.

Vänder på huvudet, hinner inte värja mig. Han ligger där. Gul, vit vacker och oönskad.

Halva örat är borta, svansen har varit bruten. Han skyggar när han märker att jag tittar. Så är han borta och jag står kvar.

Jag visste ju detta, hemlösa katter och hundar är helt vanlig här. Korfuborna är inte elaka mot dom, men det är ett tufft liv dom lever.

På eftermiddagen åker jag in till största byn på Korfu, som också heter Korfu. Ska hämta ut startpaket och nummerlappar.

Att köra bil på Korfu är rätt intressant. Alla vägar har kraterdjupa hål, dom är smala, och hela tiden är det 90 graders vändningar runt murar som säkrar noll sikt.

Jag är vanligen inte en trög bilförare, om sanningen ska erkännas har min bil klormärken i taket på passagersidan efter att nån stackare har provat hålla fast sig, men nu kör även skrynkliga gummor om mig på sina mopeder.

Efter ett tag lär jag mig tekniken; kör i kapp bilen framför, om inte dennas bromsljus går på runt svängen är det bara att köra, full stop skyltar betyder inte stopp, bara att bilar som kommer i andra riktningen inte kommer stanna. Om du behöver ta paus i körningen, teks för att prata m grannen eller köpa mjölk, kan man parkera mitt i vägen så länge nödblinkersen är på.

I mitt startpaket ligger programmet, och där står det :

Dalande känsla i bröstet, vad gör jag här, bland dessa duktiga löpare. Jag kommer aldrig greja att hänga med. Har inte ens ett enda pass på barmark, bara snöpuls och väg. Det är 25 grader varmt, och jag är inte alls värmetränad. Världen känns plötsligen jättestor, och jag liten. Vill hem till dom djupa skogar och höga himlar.

Lördag kväll.

Buss från löparhotellet till start. Sorl från röster jag inte förstår. Det är lugnande. Nån tittar på mitt pannband, pekar o ler. Jag ler tillbaka. Miss Kitty pannbandet valde jag som en slags support till alla dom fyrbenta hemlösa.

Vid starten är det folkdräkter och hornmusik. Hög stämning och stavar i alla riktningar. Jag hittar ett hörn där det är lite lugnare.

En trevlig brittisk tjej kommer och ställer sig bredvid mig. Inte ofta nån jag inte känner pratar till mig innan start, jag drar mig gärna undan och ser grinig ut. Jag är inte grinig, det är bara min focusbubbla, och i den är det plats till bara en person. Men hon pratar på, och jag känner att jag slappnar av. En amerikansk kille som ser precis ut som svenska kungasonen kommer över till oss och pratar om sina 100 Miles lopp.

Vi släpps in i startfållan en och en. Alla får sin obligatoriska utrustning kollat. For första gång sen jag gick in på Oslo flygplats känner jag mig trygg. Nu är det jag som har kontrollen över vad som ska hända. ”Du grejar det här” viskas det i mitt öra från dom som inte finns här, men som jag vet hoppas och tror på mig. Jag nickar tyst. Ni vet vem ni är och vad ni betyder.

Mount Pantokrator

Vi har 3 km strandpromenad i början innan första stigningen. Hela fältet öppnar snabbt, ingen vill vara bak i kön när stigningarna börjar. Jag springer rätt långt bak, det gör lite ont när jag ser dom dra ifrån, men klockan säger 4.20 tempo. Inte vinner man loppet upp första backen, men man kan definitivt förlora det där.. ”Lugn, bara lugn”

7 km uppför, 800 hm. Vindstilla, 25 grader och solen stekande i ryggen. Det går tungt och svider i låren. ”Ta det lugnt, ta det lugnt, ett steg i taget så är du snart där. Spara krafter till natten kommer, det är då du är stark.”

Jag är uppe. Vyerna fantastiska i kvällsljuset. 20 minuter innan det blir mörkt. Nu börjar det. Jag ler. 2 km teknisk utförslöpning i mörkret. Stigen är smal, stenig och brant, på sidan går det ännu brantare utför. Går in i min bubbla och låter benen rulla på. ”Careful, careful!” Utrop från trippande löpare jag passerar. Jag hoppar från sten till sten och bryr mig inte.

Sen går det uppför igen, och så fortsätter det i några mil och timmar. Upp och sen ner igen. Jag passerar löpare, några passerar mig. Mestadels springer jag ensam. Det flyger några små brinnande objekt kring mig, får för mig att det är eldflugor, men vet inte. Ett ställe får jag syn på ögon i undervegetationen. Många ögon. På rad. Typ 6 eller 8. Undrar om det är en jättespindel? Ökar farten för säkerhets skuld.

Vegetationen är tät, allt bränns, sticks eller har taggar. Ett ställe hukar mina shorts sig fast i en taggbuske, jag provar rycka loss dom, men ju mer jag kämpar ju mer fast sitter dom. Har tights under, så funderar på att krypa ur kortbyxorna och lämna dom där i buskarna.

Ser för mig nästa löpares min när han hittar ett par tomma kortbyxor fastklibbade i nått som jag nu är överbevisad om att är en köttätande planta.

Efter en tuff kamp kommer jag äntligen loss, blödande från båda armar och ben. Som tur är har jag plockat av trinserna på mina stavar, och lär mig efter detta att använda dom för att slå undan diverse attackerande växter.

Demoner

Löper in i en liten landsby. En ruin. Det finns facklor långs med vägen. Plötsligt tar dom slut, klockan säger fel väg. Attans också.

Framför mig ser jag en gammal dam och en ung flicka. Jag frågar efter vägen. Daimonas, daimonas! ropar den gamla damen medan hon skrattar. Hon har svarta kläder och bara en tand. Jag tittar på flickan. 9-10 år kanske. Hon pekar. ”Show me”säger jag uppmuntrande. Hon pekar och går framför mig. ”My grandmother” säger hon plötsligt och pekar baköver. Jag nickar. ”She said that the demons are roaming the mountains tonight.” ”Ok, I better be careful then…” ”yes” Jag lämnar landsbyns värma facklor och beger mig upp mot fjällen och demonerna i mörkret.

Även nu på natten är det varmt och fuktigt.

Jag har sen första kontrollen haft problem med min sportsdryck, av nån anledning vill den inte lösa upp sig, blir bara som en betongklump i flaskan. Dessutom smakar det sötklibbiga mig inte i värmen. Börjar fylla flaskorna med bara vatten istället. Jag har salttabletter och chokladbitar som borde kunna kompensera.

Det går åt mycket vätska. Mer än jag har planerat för. Jag går tom. Minst en timme innan nästa kontroll. 2 gånger i rad. Andra gången börjar det ge symptom . Klump i halsen, illamående, känner att jag vill kräkas, min tröja är plötsligt torr, jag svettas inte längre.

Måste vända på det här, snabbt. Tar det lugnt upp till nästa kontroll, hela tiden med kräkvarningar. Väl där fyller jag upp alla flaskor, och dricker medvetet för mycket.

Vatten över huvudet för att kyla. Det får bära eller brista. Hoppas jag klarar att behålla det. Bara 3 km till nästa kontroll, ska prova dricka alla flaskor tomma på väg dit. Det bär, jag kräks inte, känner mig mycket bättre.

Vill prova äta några chokladbitar, drar fram dom ur fickan. Dom är smält ihop till nån typ av kladdkaka. Det går inte att äta.

Vid nästa kontroll finns min dropbag. Där finns flaskor med färdig blandat sportsdryck. Sportsdrycken gör sitt jobb, och min energi kommer tillbaka. Får uppdatering om att jag är 3 dam, 10 min efter damtäten. Jag är förundrat, trodde jag var längre bak efter vatten problemen.

Tankad med ny energi tickar motorn snällt på, illamåendet är borta, och jag ökar tempot, det är länge sen jag har blivit passerad av några löpare, men med jämna mellanrum löper jag i kapp några.

Äntligen i en nedförslöpa ner mot stranden kommer jag i kapp Szilvia, hon ser lite matt ut, men jag tar inget för givet. Jag vet jag är snabbare utför, och utnyttjar detta till fullo för att hon ska tappa mig ur syne så snabbt som möjligt. (Good thinking Sherlock, när man är på väg ner till en 4 km sandstrand med pannlampa på)

Stranden och Billy

Sanden är djup och tunglöpt, springer i vattenbrynet. Vågorna sköljer upp till knäna, det blir vattenlöpning istället för strandlöpning. Det gör inget. Är det nått jag har tränat på är det löpning i tung djup snö, så det här är inget.

Ser en pannlampa långt där framme, kommer hela tiden närmare. Just när stranden är slut ligger en passage med klippstensblock arrangören har varnat oss för. Där kommer jag i kapp honom.

Han har inget hår, svarta earplugs och springer i sandaler med svartlackade tånaglar.

Vi hjälps åt att hitta markeringar på klippblocken, han är väldigt hjälpsam, vill bära mina stavar och säger att han heter Billy Vosnakis och är från Grekland.

Jag svarar med enstavelsesord på hans frågor. När han frågar vart jag kommer ifrån svarar jag bara ”Norway”. Sen väcker han min uppmärksamhet lite när han berättar att han har gjort 3 norsemann, och funderar på att göra Öttilö swimrun i Sverige till sommaren. Han har deltagit där 2 gånger tidigare. Världen är inte så stor ändå.

Det visar sig senare att Billy har gjort inte bara norsemann, men också ironman, Celtman och Swissman. Han är ansett vara en av Europas bästa extrem atleter.

Nattänglarna

Mot slutet av klippblockspassagen är det markerad med gröna och röda ljus upp fjällsidan. Räddningstjänsten står på toppen och pekar vart vi skall klättra.

Dom är utplacerade på farliga ställen under hela loppet, nu och då pekar dom bara, andra gånger hjälper dom med rep, dom bandagerar, reparerar och tröstar. Dom fotar och vill nu och då ta selfies med mig. Ligo norvigos! Det får mig att skratta. Och det behövs. Dom dyker upp från intet, och lika plötsligt är dom borta igen.

Nattänglar kallar jag dom tyst för mig själv.

Denna gången får jag och Billy varsin halvliter med vatten som vi tar tacksamt emot innan vi jobbar oss vidare uppöver i mörkret.

Jag frågar Billy vad ligo norvigos betyder. ”Lilla norskan.” Så liten är jag då inte säger jag. Du springer i toppen av loppet, samman med männen, och samanliknat med dom är du liten. Jaha säger jag, osäker på om det är en förolämpning eller komplimang.

Väl uppe börjar en nästan 2 km lång utförslöpa på betongvägar. Jag lämnar Billy där, kanske inte ideala underlaget för odämpade sandaler. Tacksam för mina ben som verkar tåla hur mycket stryk som helst i nedförsbackar utan att stelna. Mot slutet av backen springer jag ikapp 100 Miles amerikanen. Vi hälsar och jag fortsätter.

Knappa 5 minuter senare kommer jag ikapp damledaren. Jag är glad och hälsar. Frågar hur hon har det. Bra svarar hon kort. Springer bredvid o undrar varför hon är så grinig. Sen slår det mig att jag hade nog inte varit särskild glad själv om jag hade blivit ikappsprungen efter 13 timmar. Tycker synd om henne. ”Ursäkta” säger jag på svenska och lägger mig lite bakom.

Hon ökar, jag hänger med några meter bakom, det är inget direkt jobbigt tempo, men börjar känna av att jag inte har fått i mig någon energi på snart 6 timmar. I nästa kontroll stannar hon inte ens. Jag vågar inte. Måste fylla på med vatten. Tar en näve russin och ett glas appelsinjuice. Hade jag haft mer än en halv hjärncell kvar hade jag fylld en flaska med juice, men nu hoppas jag bara att jag gjorde rätt och hon fel.

Hon ligger lite framför mig, ser henne nu och då när landskapet öppnar upp sig.

Solen kommer upp.

Det blir varmt och jag har det kämpigt. Helt tom på energi, jag är faktisk riktigt hungrig. Det går uppför, uppför,uppför. Vi springer på nått som heter getstigen. Den är ungefär en fot bred, och en handsbredd på utsidan går det rakt ner i tomma intet. På andra sidan går det rakt upp. Det ligger en jättestor orm på stigen. Jag registrerar vagt att huvudet fattas innan jag trampar över.

Stigen ändrar riktning, och börjar gå rakt uppför. Händer och knän. Billy kommer ikapp mig igen. Han blir lite orolig och undrar om jag behöver hjälp. ”No, im ok, just tired, but thanks” Jag ler mot honom.

Jag är inte ok just då. Jag vill bara gråta. Bryta faktiskt, det är vad jag vill. Sadistiska banläggare. Sen blir jag arg på mig själv, inte har jag ont, vatten har jag, det är 3 km kvar, och det är mitt eget jävla misstag som gör att jag är tom på energi. ”You are not you when you are hungry, grab a snickers” säger jag till mig själv. Kan känna att mitt blodsocker är lågt.

Backen planar ut och stigen blir grusväg, nattänglarna finns plötsligt där och tar bilder.Jag ler mot dom.

Mitt i allt detta är jag plötsligt på toppen av sista fjället, jag kan se målområdet nere i den gröna dalen. Springer nerför, håller på att börja gråta igen, jag kommer greja det.

Och det gör jag, springer i mål som andra dam och 9a totalt av 75 startande. Nattänglarna drar mig in i sitt tält, jag ser kanske inte helt fräsch ut.

Dom mäter syresättning och blodsocker. Syresättningen bra, blodsocker 1.9. Jag får nån sockerdricka, och 10 min senare är jag ok igen.

Ännu en nattängelselfie:

Ännu en nattängelselfie

O ännu en:

10 minuter efter en sockershot/chock har jag fått tillbaka glimten i ögat, och det mesta av det jobbiga är glömd, bara glädjen över att ha klarat det finns kvar. Kanske är jag mest nöjd med dom sista två timmar, som prestationsmässigt var dom sämsta, men där bevisade jag för mig själv att jag är stark nog att kämpa på även när det tar emot på riktigt.

Prisutdelning i arenan med blommor och mycket ljud och musik. Stolt 2a som faktisk löp 2,5 timmar snabbare än banrekordet från tidigare. Värmetränad och med rätt energi. Vem vet. Det får jag aldrig veta, men det är bra att känna att man har förbättringspotential.

Säkerhetsvakten.

Jag träffade ännu en ängel. En säkerhetsvakt med ett stort hjärta.

Det satt en liten sköldpaddsfärgad katthona bredvid vakthuset. Jag stannar och pratar lite med henne. Hon stannar kvar, men är skygg.

Säkerhetsvakten kommer ut ur den lilla vaktboden. Han säger att han tycker om katten. Det är tydligt att hon litar på honom. Hon har varit där sen oktober säger han.

Jag går förbi vakthuset många gånger under veckan jag är där. När han är där finns katten där.. Annars inte.

På väg hem. Jag släpar och drar på den gröna resväskan med den ena handen, och blommorna från prisutdelningen i den andra. Tidig morgon. Jag hoppas dom är på vakt nu. Katten och säkerhetsvakten.

Det är dom.. Jag ger honom blommorna som tack för att han tar vara på den lilla katthonan.

Han blir tydlig rörd och glad, och jag känner att jag gjorde rätt. Han står lutat över sin vägbom och vinkar tills jag inte längre kan se dom i spegeln.

Hejdå Corfu, och tack för denna gång…

To all the Cats out there:

C

4 kommentarer till inlägget

Monica Carlsson
1971 • Partille
#1
21 april 2018 - 14:38
Oj. Oj! Vilket lopp, vilken resa! Vilken prestation! Tack för att du delar med dig!
1976 • Mellerud
#2
22 april 2018 - 17:45
Tack så mycket, Monica! :-)
1971 • Bäckefors
#3
24 april 2018 - 22:03
Fantastisk läsning som vanligt Helle, starkt jobbat. Kul att lyssna på dig idag i Rostock. :)
1976 • Mellerud
#4
25 april 2018 - 11:48
Tack Johan! Det är kul att prata när ni är så intresserade! :-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.