Fokus, Glädje, Hållning - Susanne Bornmar IK NocOut.se

Prag Marathon 2016 - Drömmen som gick i uppfyllelse

Race Rapport – Prag Marathon 2016 – Den låååååååååååånga versionen!

Jag gjorde det! Helt galet, jag gjorde verkligen det! Sub3! Jag! På ett marathon! På mitt första marathon. Jag har nog inte fattat det riktigt än… 2 dagar sedan jag gick i mål, men jag tror inte det har gått in än.

Lördag morgon, bilen går mot Arlanda. Nervositeten börjar smyga sig på. Vilket märks mest med att jag inte är sugen på att äta. Magen är i lätt uppror, men jag känner mig inte så nervös i huvudet. Jag ska till Prag och ha roligt!

Jag har ätit galet mycket i två dagar. Torsdag och fredag, mat mat mat, med fokus på kolhydrater. Galet mätt när jag gick och la mig fredag kväll. Så nu var kroppen bra laddad och jag var inte orolig för att jag inte fick i mig så mycket mat under lördagen. Tror det mest var bra.

Landar i Prag vid 17 på kvällen. Tar oss till hotellet, checkar in och sedan direkt till mässan för att hämta ut nummerlappar. Tog tunnelbanan de tre kilometerna dit. Ville inte slita på benen i onödan. Ute i god tid, hela 50 minuter till godo innan mässan stänger. ;)

Ganska tomt på mässan men vi var inte sugna på att gå där och titta på nått, bara hämta ut våra grejer och sedan gå och äta.

Riktigt fin mässhall var det i alla fall. Nu börjar det bli på riktigt. Nummerlappen i handen och namnet inreggat i deras system.

 

 

Efter en god pasta på en italiensk restaurang bar det raka vägen till hotellrummet. Dags att packa upp och förbereda allt till loppet och sedan få lite sömn. Prognosen lovade finväder. Eller ja, finväder för publiken men kanske aningens för varmt för oss löpare. Gassande sol gjorde att jag bestämde mig för keps. Gillar eg inte att ha nått på huvudet med det visade sig vara ett bra beslut.

Raceplanen satt. 4:15 fart, måltid 2:59,21. Helt galet… Jag, ska verkligen jag? Under 3? Fixar jag det? Många tror på mig och jag har bestämt mig för att jag ska våga! Armbandet är även pimpat med 5 gula markeringar vid 7, 15, 22, 29 och 36 km. Vid vardera gul markering skulle jag ta en gel från mitt flipbelt. Vid de tre första citrus och vid de två sista cola med koffein.

Allt fixat och förberett. Nu endast en natt sömn kvar.

Lördag morgon. Vaknade vid 5:30, tog en dusch och gick och åt frukost vid 6:15. Hade med egna havregryn med tillbehör. Vill ha min gröt med äpple och kanel, ett kokt ägg, kaffe och rötbetsjuice. En lagom stor frukost. Depåerna var fyllda sedan tidigare, nu vill jag inte att magen ska ha för mycket att jobba med.

Traskade mot starten tillsamman med Maria vid 8-tiden. Tog ca 20 min dit och hade där gott om tid för att hitta rätt, gå på toa och värma upp. Toabesöket fasade jag lite för. Köer, bajamajer osv… Men det visade sig vara onödigt att oroa sig för det. Mitt på torget där staren gick ligger Grand Hotell. Mycket trevlig personal och det var inga problem att låna deras fina toaletter, inga köer, rent och fräscht! Hann med två nervös-kiss innan det var dags att gå mot startfållan.

Fick nog ihop någon kilometer uppvärmning med löpskolning och några koordinationslopp på ca 50 m. Det var inte gott om plats för uppvärmning men det gick att hitta om man letade lite.

Så äntligen började det bli dags. Mötte upp Per, Martin, Petter, Henrik, Micke, David och Christoffer som hade samma startgrupp som mig. Några av oss höll sig framme när Anders Foselius från Runners World dök upp med sin kamera!

(Lånad bild från http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/prag-marathon-tjeck.htm)

Nationalsången spelades, ballonger skickades upp mot en klarblå himmel, hjärtljuden började dunka, NU var jag redo. Det här ska bli så kul!

Kl 9:00 gick starten. Lugnt och sansat gick vi fram mot startlinjen och så var vi igång. Jag, Petter, Per och Martin hade samma mål. Sub3 och gå ut i 4:15 fart och håll det så länge som bara möjligt.

Värmen var än så länge hanterbar. Kanske runt 15 grader vid start? Jag och grabbarna höll ihop precis som vi tänkt. Det kändes lätt, men inte så lätt som jag trodde. Dumma tankar som ”är detta verkligen så klokt”, 4,2 mil är låååååååångt... Men efter ca 5 km släppte den tunga känslan. Jag hade nu grabbarna bakom mig och körde ”mitt race”. Lättheten kom, glädjen hoppade fram och jag började njuta. Beta av en del i taget och ha kul!

5 km avverkade på 21:20, på armbandet stod det 21:15. Helt ok, jag skulle ju inte gå ut för fort.

Ökade på farten lite men väldigt kontrollerat. Vid 7 km kom första gula markeringen på armbandet. Dags för en gel. Inte sugen, inte energibrist, men jag hade lovat min man att följa min plan och köra mitt race. Så upp med en gel och i med den. För övrigt tog jag bara vatten vid varje vätskestation som kom mellan 2-3 km hela tiden.

2 km efter att gelen hamnat i magen kände jag en liten kick. En härlig känsla som jag tog med mig genom hela loppet. Ben och kropp kändes lätta och jag njöt verkligen. Hejade med publiken och tog verkligen till mig alla hejarrop som gav så mycket energi.

10 km passerades på 42:26, på armbandet stod det 42:30. Skönt, nu var jag 4 sekunder före! Mina klung-NocOut-kompisar låg nu en liten liten bit bakom. Var var dom? Sprang jag för fort? Skulle jag inte fixa detta? Det är fortfarande långt kvar… Kullersten och en sol som låg på rätt bra. Kanske inte är så smart detta… Men jag slog bort tankarna, Fokus, Glädje, Hållning, idag skulle jag ju våga! Jag skulle våga ge mig chansen på sub 3. Så det var bara att fortsätta.

Fantastiskt vacker stad i vårig grönska. Nära floden hela tiden och väldigt platt. Lite motvind bitvis men försökte intala mig att det också skulle ge medvind. Kullerstenen tyckte jag inte störde direkt. Försökte springa utanför den där det fanns alternativ.

15 km passerades på 1:03:44 och på armbandet stod det 1:03:45. Fortfarande helt i fas.  15 km betydde också gul markering och gel-dags och såg fram emot kicken vid 17 km. Precis som jag tänkt mig kom den och jag fick ett uppsving vid 17. Snart dags för halvmara-passering. Nått att se fram emot. :)

Lätta ben och halvmaran passerad på 1:29:36, på armbandet 1:29:40. Benen fungerade som en klocka och jag njöt verkligen av känslan att allt fungerade så himla bra.

Efter 21,5 km vände vi upp 180 grader och jag såg nu att Per låg närmst bakom mig, inte jättelångt efter. Sedan kom Petter och därefter Martin. Alla fortfarande med kontakt men Martin såg trött ut. Tänkte att snart kommer både Per och Petter och gasar om… Jag har gått ut för hårt och dom hushåller med sina krafter…

Vid 23 km mötte jag en 3:30-flagga. Eftersom detta var Marias mål började jag spana efter henne. Och när jag fick syn på hennes gula linne och glada leende sprutade energin i kroppen på mig! Så härlig känsla!

25 km passerades nu, kroppen började kännas rätt tung… 1:46:16 och armbandet sa 1:46:15. Ok 1 s efter, men det är ju ingen fara. Fortfarande i fas även om jag nu började tvivla. Alla har ju sagt att maran börjar efter 30, jag ska inte börja känna det tungt redan vid 26-27 km… Kommer satsningen hålla? Nu var det dessutom varmt. Tråkig bansträckning, inga klungor att hålla sig till (alla sprang för långsamt och jag fick springa om hela tiden). Motvind och jag började se fram emot gelen som skulle tas vid 29 km. Det gäller att hitta glädjetillfällen. 

Drog igång publiken så gott jag kunde. Sprang och viftade och vinkade, klappade med höjda armar och publiken var inte sen att hänga på. Dom tjoade och hejade, jag är ytterst tacksam för detta! Sådan energi det ger! Mantrat Fokus, Glädje, Hållning gnagde. Och så bra det är!

Vid 27 km mötte jag även Micke som såg pigg ut! Gladde mig åt att det verkligen såg ut som han skulle fixa sitt mål. Han såg stark ut!

Och så äntligen, efter en rätt tung sträcka, kom då 30 km markeringen! Här var det en speaker som pratade och i högtalarna hörde jag ”and here comes SWEEEEEEEEEEEDEN” Upp med armarna och så ett jubel från publiken! Underbart, häftigt och jag bara rös i hela kroppen. Gelen från 29 km kickade in som jag väntat vid 31 km och vid 30 km hade jag även tagit en GT. Det var varmt och troligen svettades jag en hel del. Så salttabletten som jag planerat ta vid 30 var nog inte så dumt.

Vid varje vätskestation tog jag först en mugg vatten som jag hällde över huvudet (av med kepan så klart). Sedan en mugg till som jag knep ihop i höger hand så den bara fick ett litet hål som jag kunde sippa från. Och så en svamp med kallt vatten i vänster hand som jag kramade över nacke och rygg. Efter kontrollen sippade jag i mig vattnet. Så vid varje station fick jag nog i mig 0,5-1 dl vatten vilket jag tror var kanon. Energin tog jag bara från egna gel.

Fram till 30 km, som passerades på 2:07:32 (armbandet på 2:07:30) hade jag räknat upp kilometerna, men nu började jag räkna ner. Bara 12 km kvar. Nu började det bli lite småjobbigt. Hade en kilometer som gick på 4:17. Hjärnan taggade till, inte tappa nu, nu gäller det att hålla i. Fokus, Glädje, Hållning. Fokus på att hålla farten, Glädje med hjälp av publiken och fram med höften och upprätt Hållning. Återigen hjälpte mig mitt mantra. Farten gick upp igen och självförtroende kom tillbaka när nästa kilometer gick på 4:04!

Jag sprang nu om folk hela tiden! Visade sig till slut att jag sprungit om 224 personer från 5 km och in i mål. (Varav 89 st sista milen). Självförtroende boost så det heter duga! Hejade flera gånger på de jag sprang om, försökte peppa och tagga igång. En del blev glada, en del var så trötta så dom inte orkade svara. 

High five med barn längs med kanten och dans förbi en del av musikerna som stod och sjöng och spelade. Det gäller att dra nytta av alll energi utifrån som man kan få!

33 km och nu var det samma bansträckning in i mål som mellan kilometer 4-13. Skönt att känna igen sig och veta vad som skulle komma. Den lilla backe som kom vid 35 km var nu väldigt mycket brantare än den var första gången. Jag började se fram emot sista gelen som jag skulle ta vid 36 och längtade efter kicken som jag förväntade komma vid 38… Den kom visserligen aldrig, men känslan av att tro att jag ska få en kick hjälpte för pannbenet.

35 km passerad på 2:28:47 på armbandet 2:28:45… Blev lite orolig när jag låg 2 sekunder efter, jag ville inte komma in på 3:00:xx… Men så insåg jag att det står faktiskt 2:59:21 på armbandet. Även 2 sekunder efter skulle alltså innebära sub3! Man är inte supersmart så där vid 35 km. Ett armband som kan hjälpa en att minnas är toppen.

Backe ner i en tunnel vid 40 km. Passerar på 2:49:59, armbandet sa 2:50:00. Härligt! Nu var jag ifatt igen. Sprang även här om en tjej. Jag hejade på henne och skrek (på engelska) ”kom igen nu, nu kör vi sista, det är inte långt kvar”! Fick ett surt öga tillbaka från henne… Hon var nog inte glad. (Visade sig efteråt ett denna omspringning gjorde att jag tog bronset och hon kom fyra i W40-klassen. Att hon dessutom missade sub3 med 11 sekunder sved nog lite.)

Mitt självförtroende steg dock igen av detta. Nu var det bara 2 ynka kilometer kvar. Väldigt långa kilometrar… Kullerstenen sved i fötterna. Värmen var nog värre än vad jag eg upplevde. Någon sa att det var 23-24 grader. Klarblå himmel men nu var det bara målet som var fokus. Öka öka öka, så mycket det bara går.

Sista 2,2 km i 4:12 fart i snitt. Var de krafterna kom ifrån vet jag inte. Nu var det bara målet jag skulle till. Och jag skulle dit med en klocka som ska stanna på under 3 timmar…


Målet i sikte, klockan (på brutto-tid) i sikte, gasa gasa gasa! Den där klockan ska inte hinna slå över till 3:00:xx…

JAAAAAAAAA, 2:59:43, brutto!!!! Och nettotiden 2:59:14, 7 sekunder snabbare än vad mitt armband sa.

Vilken lycka! Vilken känsla! Ont, så förbaskat ont i ben och fötter, lätt illamående och klippt slut. Blandat med ett härligt lyckorus och en klocka som börjar med en 2:a…
Ett perfekt lopp som blev ytterst väldisponerat. Första halvan på 1:29:36, andra halvan på 1:29:38.

Näst intill perfekt, och detta på min första mara, i ett varmt Prag, på en hel del kullersten som från början kändes helt ok, men som mot slutet var rätt så hemska...

Kan jag vara annat än nöjd?

Att jag utöver att fixa drömmen om sub 3 kom på plats 19 totalt, tog brons i W40-klassen och blev bästa svenska är grym bonus som jag är väldigt stolt över så klart.



Stod ett tag i mål och tänkte vänta in Per, Petter och Martin. Dom borde komma vilken sekund som helst. Dom skulle ju in på sub3 dom med?!?! Men dom kom aldrig… Per såg jag sedan 10 min efter mig, Petter en bit efter det, och stackars Martin hade klappat ihop totalt och förra veckans rejäla magsjuka hade satt mer spår än vad han befarade.

(Bilder från min familj som skrivit i sanden på Kreta, där dom hejade och firade mig på distans. Otroligt saknade vid målet!)

 

STORT STORT TACK till alla fina kommentarer och hejarrop som jag fått efter mitt lopp. Jag blir så rörd över hur snälla och gulliga alla är.

Måste också skicka ett extra tack till klubben, IK NocOut.se. Hade jag inte haft allt stöd och pepp från mina klubbkompisar där hade detta aldrig gått. Guld värt!!!
(Extra tack till framförallt Lisa och Micke som varit mina största inspiratörer och hjälpt och peppat mig. Att ni trott på mig har betytt otroligt mycket. Utan er hade mitt självförtroende inte varit redo för sub3).

Och så klart en puss och kram till min familj. Bakom varje framgångsrik mamma och fru står en peppande och stöttande familj. Saknade er otroligt mycket vid mål.

 

 

12 kommentarer till inlägget

Oldboy
1952 • Danderyd
#1
11 maj 2016 - 00:14
Fin rapport, kul läsning! Fortfarande impad av att du orkade hålla tiden så otroligt jämnt.
Mathias Johansson
1967 • Torslanda
#2
11 maj 2016 - 01:53
Bästa läsningen på länge. Riktigt kul och så imponerande. Att lyckas hålla tiderna så otroligt jämt, på första maran är minst sagt imponerande. En undran bara, varför tog du coffein gels sists? Det tar ca 20 minuter för det att kicka in men sedan varar ju effekten ett par timmar. Coffein boostar ju även fetoxideringen vilket är rätt bra under maror, hjälper till att sänka kroppstemperaturen under varmt väder etc. etc.
1976 • sävsjö
#3
11 maj 2016 - 07:51
Stort grattis till ett kanon lopp och tack för race rapporten. Oerhört inspirerande.
1985 • Tyresö
#4
11 maj 2016 - 08:06
Trevlig läsning, så grymt imponerande att hålla en så jämn fart loppet igenom!
Magnus Sjöberg
1977 • Trelleborg
#5
11 maj 2016 - 08:12
Härlig läsning. Stort grattis till ett riktigt kanonlopp!
1961 • Oskarshamn
#6
11 maj 2016 - 09:30
Man blir glad och varm i själen av att läsa din rapport. Och vilken inspiration man får!
1961 • Göteborg
#7
11 maj 2016 - 16:07
Underbar läsning! Stort grattis till din prestation, och lycka till i framtida lopp!
1968 • Onsala
#8
11 maj 2016 - 18:59
Hatten av! Stort grattis till en fantastisk prestation!
Susanne Bornmar
1975 • Linköping
#9
12 maj 2016 - 12:31
Stort tack alla snälla vänner!
Det är så roligt att få dela med sig av en så häftig dag. Och är imponerad av er att orka läsa hela min roman. ;)

Mathias: Jag vet eg inte det där med koffein i gelen. Jag trodde det var så man skulle göra. Cola mot slutet för en extra kick. Men jag kanske får tänka om? Jag har mycket kvar att lära. :)

Torbjörn: Jag blir varm i själen av alla underbara kommentarer.

Tack Erik. Har redan börjat forma nästa mål. Förutom mindre delmål på vägen kommer nu kommande månader att bygga på back-träning och terräng. Den 24 september står jag på startlinjen på Lidingö. ;)

Tänk Andreas, vad som är möjligt trots år av hopparknä och rehab. Skam den som ger sig. :)
1971 • Nykvarn
#10
13 maj 2016 - 08:32
Grattis igen Susanne, det är verkligen imponerande att hålla så jämn fart hela vägen och dessutom i varma förhållanden! Otroligt starkt och ett kvitto på att du verkligen tränat rätt inför distansen! Jag är också imponerad över att du redan är igång och joggar. Efter en mara "för fullt" brukar jag behöva åtminstone 4-5 dagar helt utan löpning innan kroppen känns löpbar igen. Njut nu av vad du åstadkommit, att prestera en sub3-mara handlar inte bara om de knappa tre timmarnas prestation utan främst om att lyckas hålla i träningen fram till målet! Grattis igen!
1972 • Hammarby Sjöstad
#11
13 maj 2016 - 16:07
Blir gråtmild när jag läser :) lyckotårar bränner. Tänk att man kan vara så glad över någon annans framgång. Du är bäst älskade syster <3
Birgitta
1955 • Järpås
#12
14 maj 2016 - 08:53
Jag fick också lyckotårar och är så otroligt imponerad av din prestation och berättelse :-) ! En sådan fantastisk inspiration rapporten är till andra (kvinnor) :-) Med förberedelse och "tro på dig själv" så klarar man ofta att uppnå svårare mål än vad man kanske tror först :-) Grattis!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.
0