En löpares värsta skräck

Kastar jagade blickar omkring mig på det gamla tåget och känner mig mer och mer instängd. Jag hör väsande ljud från uråldriga näsor fyllda av något som jag helst inte vill nämna vid namn. Närsomhelst sätter de hasande odjuren tänderna i min hals och förvandlar den till en festmåltid för de små liven som odjuren bär på. Jag är förlorad, tänker jag. 

En scen ur Walking Dead? Nej, bara en tågresa Sthlm–Alingsås på väg mot ett PB-försök. På lördag springer jag Running Lights tio km, men varje fiber i min kropp säger att jag kommer att ligga nerbäddad i en avgrundsförkylning när loppet går av stapeln. 

HOST! Nu har den förkylda medelålders iPad-grejande kvinnan snett till vänster om mig kommit upp i tio ljudliga attacker. Hon är dessutom så upptagen med sin padda att hon inte bemödar sig stoppa de så fruktade virusen på väg ut ur munnen. Virus som nu svävar fritt i den stillastående luften på tåget. Var är karantänsdräkten när jag behöver den? tänker jag panikslaget. 

Ta mig bort härifrån, jag vill kliva av. Ge mig frisk luft, jag gör vad som helst, springer ett marathon från Herrljunga till Alingsås, bara jag slipper att sitta kvar på tåget med dessa smittspridare från Gehenna som inte vet hur man på ett adekvat sätt för munnen mot sin armbåge. 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.