A Tricky blog | Träning och tävling 2014

Träning och tävling 2014

2014 började med ett träningspass med Musse och avslutades med ett pass på pigga ben som gav en månadstotal för december på 42 mil, i särklass mest genom tiderna. Totalt har jag avverkat 248 löppass under året med en total tid på 272 timmar. Redan i början av året gjorde jag upp ett träningsschema där jag först grovplanerade veckomängd och intensitet med årets tävlingar som hållpunkter, och sedan efter hand detaljplanerade varje enskilt pass ett par-tre månader framåt. Det har varit bra att veta precis vad som ska göras på varje pass, det upplägget passar mig. Inte minst de dagar när motivationen inte är på topp eller det är busväder ute, då har det varit bra att ha schemat som "pekar med hela handen". Viss flexibilitet har jag förstås haft när det av olika anledningar behövts stuvas om i programmet, men förutom under sjukdom och skada har jag följt programmet tämligen slaviskt.

Jag har försökt vara med på så många klubbträningar jag kunnat, de är både roliga, tuffa (om man vill) och inspirerande. Rekommenderas! Långpassen har mestadels avverkats på egen hand, långpassgruppen som var väldigt aktiv för ett par år sedan har tyvärr nästan tynat bort, det blev bara några få gemensamma pass under första kvartalet och ett par precis i slutet av året. Förhoppningsvis blir det mera aktivitet i år. Under året flyttade min arbetsplats lite närmare city, jag har därför bara 7,5 km enkel väg nu i stället för 10 km som tidigare. Detta har inneburit att jag kunnat transportlöpa både fram och tillbaka samma dag – en dagsdos på 15 km funkar bra men 20 är lite i mesta laget. Som vanligt jobbade jag även en hel del i Stockholm, och kunde därför även detta år vara med på flera trevliga ultralöpningar där.

Årets första tävling gick redan i januari, Sandsjöbacka Trail Marathon som jag deltog i för fjärde gången. Denna gång hade jag teamat upp med Eva Fridman. Vi sprang tillsammans de tre första milen, men sen var hon tvungen att ta en kort paus och jag fortsatte på egen hand sista dryga milen. Vår farthållning av varandra ledde till en sänkning av mitt pers med över 30 minuter, och Eva knep silvermedaljen i damklassen. En härlig början på tävlingssäsongen!

Nästa tävling var inget mindre än VM i halvmarathon som gick i Köpenhamn i slutet av mars. Träningen hade gått bra och det var upplagt för PB på den platta banan. Men på tisdagen i tävlingsveckan hände det som inte fick hända: jag cyklade omkull (på ett superklantigt sätt) och landade på vänster knä. Där och då var jag övertygad om att det inte skulle bli någon start i Köpenhamn, men fyra dagars totalvila gjorde att smärtan i knät försvann och jag kunde ställa mig på startlinjen. Något pers blev det dock inte, trots absolut perfekta yttre förutsättningar blev det "bara" 1:31:56 – min näst bästa tid. Men jag var glad ändå, bara att kunna starta var en seger och att delta i VM gör man kanske bara en gång i livet. Bättre gick det för Karima som jag hade sällskap med till och från Köpenhamn: hon krossade sitt PB och gick in på 1:24:58 och kom nia i K35-klassen!

 

Redan två veckor senare var det dags för nästa tävling: Wien City Marathon. Jag reste dit några dagar i förväg tillsammans med min bror Christer för att turista lite innan loppet. Jag var nu helt återställd från min cykelolycka och formkurvan verkade ligga på topp, något som bekräftades när det blev tävlingsdags: trots att detta inte var en absolut topprioriterad tävling för mig blev det nytt PB och jag uppnåde redan här mitt mål för året, att gå under 3:20. Bra gick det också för klubbkompisen Marcus som även han persade.

Mindre än 300 meter kvar till målet i Wien City Marathon. Foto: Christer Forsgren. [CC BY]

I april plockade jag också ut landsvägscykeln igen efter vinterdvalan. Efter två år med En Svensk Klassiker skulle jag enbart satsa på löpningen under 2014 hade jag tänkt, men därmed inte sagt att det inte kunde bli några vacker väder-rundor på hojen också. Nu blev det ändå lite tävlat på cykeln också: helgen mellan Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon körde jag premiärupplagan av Hisingens Cykelklubbs motionslopp Västkusten runt, 275 km. Kanske inte helt optimalt för uppladdningen inför maran, men en fin runda i behagligt tempo, härligt väder och trevligt sällskap. Och eftersom det var premiär blev det ju pers, trots den måttliga hastigheten. Två veckor senare var det cykeldags igen: Nationaldagsloppet har blivit lite av en tradition att cykla. Trots att deta var fjärde tävlingen på lika många veckor var benen riktigt pigga och jag persade återigen, de 104 kilometerna averkades på 3:16 och en snitthastighet på 31,75.

Men åter till löpningen. Första maj firades med Skatås All In, IK Jogg:s årligen återkommande arrangemang där samtliga motionsspår i Skatås betas av, totalt 43,5 km. Denna gång med strålande sol och deltagarrekord. Jag var farthållare i 6:00-gruppen och hade en behaglig resa hela vägen. Dagens ultralöpning slet inte mer än att jag kände mig pigg nog på kvällen för att springa runt och plocka ner de vägvisningsskyltar jag satt upp längs spåren vilket gav drygt 11 km extra och totalt mer än 55 km den dagen, varav mycket var kuperat och/eller terräng. Det kändes som ett bra besked inför resten av tävlingssäsongen!

Gruppfoto inför starten av Skatås All In

Ett par veckor senare var det så dags för Göteborgsvarvsveckan, med stafetten på onsdag och halvmaran på lördag. Jag sprang andrasträckan i IK Jogg:s mixade stafettlag och lyckades komma under fyraminuterstempo på den drygt 3,5 km långa slingan, vilket gav en sluttid för mig som var nästan en minut bättre än året innan. Pers igen alltså! För laget blev det en femteplats efter lysande insatser även av övriga lagmedlemmar. Lördagens halvmara var inte något prioriterat lopp för mig, så jag tog det ganska lugnt i värmen. Det blev en trevlig dag tillsammans med klubbkompisar som träffades både före och efter loppet, och dessutom en mycket trevlig eftersläckning hemma hos Eva F som bor ett stenkast från start- och målområdet.

Nästa löpartävling var Stockholm Marathon, som inte heller det var något prioriterat lopp. Därför hade jag tillåtit mig att gå utanför träningsschemat veckan innan och hade både cyklat och sprungit hårdare och längre än planerat dagarna innan, bara för att det var så kul. Så de två varven runt Stockholm blev en tämligen behaglig resa där jag sprang och småpratade med medtävlare istället för att ha tunnelseende som vanligt. Efter loppet träffade jag flera löparvänner, med korv och öl från målservicen kändes det nästan som en picknick under ekars djupa grönska.

Efter Stockholm Marathon blev det en dryg månads återhämtning och ny formtopning inför ett av årets mest prioriterade lopp – SM-milen i Malmö den 12 juli. Även om detta var ett av tävlingssäsongens viktigaste lopp ville jag ändå inte missa årets upplaga av Hornstull–Järna, ett supertrevligt ultralöpningsevent på cirka 55 km med flera mat-, glass-, fika- och bad-pauser. Det gick som vanligt första lördagen i juli, bara en vecka innan miltävlingen. Men med det långsamma tempo som hålls – runt 7 minuter per kilometer – räknade jag med att det skulle ha minimal inverkan på tävlingsformen. Och det visade sig stämma, i Malmö blev det ett nytt pers på milen med tiden 41:02. Fast ändå inte, banan var för kort! Man hade lyckats klanta till det vid en sen banjustering och istället för 10000 meter var den nu bara 9936. Snopet, minst sagt! Jag får trösta mig med att även om banan varit rätt mätt hade det blivit PB, min bästa tid på en landsvägsmil är 42:13, och över en minut hade jag inte tagit på mig för de där sista 64 meterna.

Sista helgen i juli kastade jag och Christer loss för två veckors segelsemester i Östersjön. Det innebar löpning på många nya platser, ja till och med ett land jag inte sprungit i tidigare: Lettland. Resans genomgående tema var öar, och löpningen på några av dem kommer jag sent att glömma. Kanske mest helvetespasset på Gotska Sandön där jag kämpade mig fram en dryg halvmara i lös sand under stekande sol med minimalt med vätska. Och långpasset i Kuressaare med samma värme där min vattenlangare försvann efter fem minuter var ingen lek. Men det var också några riktigt härliga rundor, till exempel på Nåttarö, Runö och Muhu.

Gotska Sandön gör skäl för sitt namn

Hemma på svensk mark igen var det dags för Midnattsloppet i Stockholm den 16 augusti. Loppet som fick in mig på löpning från början den där gången 2008, när mina busiga kollegor anmälde mig, då en soffpotatis, mot min vilja. Så det måste jag springa varje år, som en hyllning till den löpglädje det startade för mig. Problemet var bara att i år hade jag Veteran-SM i maraton bara en vecka senare, så det fick bli ett förhoppningsvis formtoppande snabbdistanspass i halvmaratempo. Och som den formtoppningen funkade!

Helgen efter var det alltså dags att åka till Mariestad för VSM i maraton. Tyckte inte jag hade speciellt bra klipp i benen på uppvärmningen, men där hade jag fel! När tävlingen startade kändes det lätt att ligga neråt 4:35-tempo. När jag sen fick en perfekt rygg att ligga bakom i form av Ove Sääf från Bålsta utvecklade sig loppet bortom mina vildaste förhoppningar. När jag med en mil kvar lämnade Ove bakom mig kändes benen fortfarande hur pigga som helst. Jag kunde fortsätta hela vägen in i mål i samma tempo, ja det blev till och med en långspurt de sista två kilometerna. Klockan visade 3:13:19, ett pers med över sex minuter! Dessutom räckte tiden till att bli distriktsmästare i Västergötland i klass M50, vilket även Peter Karlsson blev fast i klass M55. Jag hade alltså redan två gånger uppfyllt mitt mål för året, att gå under 3:20, som jag hade hoppats göra i Chicago. Skulle det kanske bli under 3:10 där? Samma kväll gick Midnattsloppet i Göteborg som jag anmält mig till långt innan jag visste att det var VSM i maraton samma dag, och i ren glädje sprang jag där också – en mils återhämtningsjogg på 45:46, precis samma tempo som maran tidigare på dagen.

I mitten av september var det tävlingsdags igen: först på riktigt kort distans, Lindhomenstafetten, två dagar senare lite längre, Risveden Terrräng, och ytterligare fem dagar senare riktigt kort igen, klubbmästerskap på 1000 meter. I stafetten sprang jag förstasträckan i IK Joggs "toppade" mixlag. Tydligen hade omställningen från lång till kort distans gått riktigt bra, nytt pers på sträckan och en totalseger för laget! Även omställningen åt andra hållet fungerade, Risveden Terrängs 17,7 kuperade kilometer avverkades på 1:24:45, vilket var en putsning av mitt pers med över tre minuter och ett skönt besked att få inför Lidingöloppet ett par veckor senare. Fem dagar senare var det alltså dags för årets kortaste tävlingsdistans, 1000 meter. Det var klubbmästerskap för både IK Jogg och Lerum Friidrott på Stenkullens IP, så det var ganska gott om löpare. För min del var det första gången jag ställde upp på distansen så pers skulle det bli hur som helst. Efter ett aningens feldisponerat lopp blev officiell sluttid 3:20 (manuell tidtagning), helt okej med tanke på det myckna tävlandet veckan innan och avsaknad av rutin på distansen.

Förstaplats för mixlaget på Lindholmenstafetten

Flera löparkompisar skulle springa Berlin maraton och hade försökt locka med mig, men två utlandsmaror per år räcker mer än väl tycker jag. Så det blev Lidingöloppet samma helg istället. Loppet firade för övrigt 50 år och hade lite extra underhållning längs banan. Jag hade hoppats på en tid neråt 2:20, men tyvärr hade jag inte någon bra dag utan fick kämpa hårt för att ens komma under 2:30 vilket jag gjorde med ett nödrop. Vet inte riktigt varför det gick så trögt, men för mycket och för intensiv träning för nära inpå ligger nära till hands. Det blir nytt försök i år!

Drygt två veckor efter Lidingö var det dags för det som skulle bli årets höjdpunkt, Chicago Marathon! Men så blev det inte – eller det kanske det blev? I mitten av veckan innan loppet började jag känna en förkylning komma smygade, och på tävlingsdagen var jag inte alls frisk. Att gå för pers var helt uteslutet, men att springa lugnt skulle nog funka. Det långsamma tempot gjorde att jag kunde high five:a barn och vuxna, läsa – och ibland kommentera – de skyltar som publiken höll upp, sjunga med i musik som spelades, kort sagt uppleva loppet i stället för att springa det. En delvis ny upplevelse som gav mersmak. Även om jag inte alltid satsar på pers i tävlingar så har jag ändå fokus på tävlingsmomentet. Att släppa det helt och hållet var faktiskt ganska trevligt. Så på sätt och vis blev Chicago ändå årets höjdpunkt, fast inte på det sätt jag tänkt.

Väl hemma från Chicago höll förkylningen i sig i över en vecka och återkom dessutom i början av november. Till Finallopet (18 km terräng) den 1 november kände jag mig ändå ganska återställd från förkylningen även om jag tappat mycket av snabbheten som jag hade tidigare under hösten. Jag körde på så gott jag kunde men gjorde ändå en över fem minuter sämre tid än året innan. Veckan efter var det Borås sextimmars, men då hade förkylningen kommit tillbaka så det blev DNS där. Årets sista tävling blev Stockholm Tunnel Run den 22 november, ett millop i Norra Länkens tunnlar innan biltrafiken släpptes på. Loppet överraskade positivt när det gäller organisation; ett engångslopp med över 40.000 deltagare kan ju bli lite kaosartat men allt från väskinlämning till start- och målprocedur funkade utmärkt. Fortfarande ur slag efter förkylningar tog jag det som ett träningspass i 4:40-tempo och kunde istället ägna mig åt de olika konstnärliga utsmyckningar och ljusinstallationer som fanns utmed vägen.

När så tävlingssäsongen var slut började grundträningen där mängden skulle ökas på rejält. Jag utnyttjade transportlöpning till och från jobbet som ett tidseffektivt sätt att bygga distans. Sprang till och från alla klubbträningar vilket ger drygt sju kilometer extra. Och långpass på minst 25 km varje vecka. På så sätt fick jag ihop över 80 km varje vecka i december. Det hela toppades i mellandagarna med Årets Sista Långpass™, en social ultralöpning i Stockholms nordvästra delar med start och mål vid Slussens tunnelbanestation, i år med kalasväder och runt 150 startande. Totalt landade december på 420 kilometer, precis enligt det träningsschema jag gjorde upp redan i början av året. Årstotalen blev 3136 km, något under träningsschemats grand total men väl över mitt mål på 3000 km där jag tagit höjd för sjukdom och skador.

Gruppbild Årets Sista Långpass 2014

Så, för att sammanfatta denna långa utläggning: 2014 blev ett år där jag i stort sett kunde hålla mig till träningsplanen. Ett par veckors sjukdom och skador begränsade träningen, framför allt på hösten. Sju nya personbästan för löpning sattes på både korta och långa distanser, plus två på cykel. Jag upptäckte oväntat att det kan vara väl så roligt att inte satsa på personbästa på tävling utan istället njuta av upplevelsen runt omkring. Jag blev, också det oväntat, distriktsmästare på maraton i Västergötland. Och jag har haft jäkligt kul tillsammans med klubbkompisar och andra löparvänner! Nu ligger ett nytt år framför oss och det är dags att göra upp ett nytt träningsschema. Hoppas det kommer att funka lika bra som det senaste.

God fortsättning på det nya löparåret, vänner!

4 kommentarer till inlägget

Mathias Johansson
1967 • Torslanda
#1
2 januari 2015 - 04:32
Mycket trevlig läsning där Tricky med många riktigt bra lopp och än mer utmärkt träning. Måste medge att jag tittar en hel del på din träning för att få inspiration till min egen och det hjälper mycket. Lycka till under 2015 med förhoppningsvis många härliga löparögonblick och upplevelser samt pb.
Jens Sandahl
1969 • Sävedalen
#2
2 januari 2015 - 10:05
Håller med Mathias. Mycket trevlig läsning! Ser fram emot att följa dig 2015!
Magnus Bucht
1968 • Sävedalen
#3
2 januari 2015 - 13:21
Mycket trevlig läsning. Blir bra när du bytt kommun så vi andra har en chans ;)
Jens Sandahl
1969 • Sävedalen
#4
2 januari 2015 - 13:33
Blir En hård kamp på kommunlistan i år Magnus! :-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.