Off the beaten track

Drottning på sin inre OS-pall

Hej igen. Länge sedan det hände något härinne, men nu är det dags att reda ut ett och annat. Något som ständigt diskuteras men som tål att diskuteras igen, tills den dagen vi faktiskt kommer fram till något sunt. Precis som med feminism och politik måste vi prata om utseendefixering för att generationer efter oss ska orka tänka själva, orka bli individer som lär sig skilja på oviktigt och viktigt. 
Efter min morgonrunda runt hummeln stod jag vid tidningsstället på ICA, med hopp om att hitta något inspirerande att läsa till morgonkaffet. Efter fem minuter betalade jag för en tidning som inte alls har med träning att göra, helt avtrubbad av allt skit som "hälsotidningarna" bjudit på. Insåg där och då vad jag tror är det stora felet med vår sjuka fixering av utsidan, och att media dessutom utger sig för att veta bäst om vår mentala hälsa, och den stora motsägelsen i detta. Att vi har skapat tvång runt både vår mentala och fysiska hälsa och till och med skapat tvång och normer runt sådant som bara är till för att vara roligt och avkopplande, som träning och utomhusliv. 

Såhär ser vår härliga verklighet ut på ett ungefär:
Du ska älska dig själv precis som du är, men de här övningarna får du snyggast rumpa  av. Kurvor? Absolut men de ska sitta på de rätta ställena, såhär gör du då. Tio steg till att lyckas på jobbet, arton steg till att få ut maximalt av din löpträning. Späckat schema? Du hinner träna ändå, jag lovar. Provat crossfit? DU får blixtsnabbt resultat på ingen tid alls! Så blir du en bättre älskare och såhär blir du en snabbare löpare och maxa dina resultat på maran. Som att ett marathon är självklart för alla. Test av nya anti age produkter och juica dig till toppform! Och på allt detta, en jävla FRUKT SOM SNURRAR PÅ FACEBOOK SOM TUSENDUBBLAR DIN FETTFÖRBRÄNNING!!!!

Hur, hur, hur ska man veta vilket ben man ska stå på i allt detta? Det är klart att jag vill älska mig själv precis som jag är, men det ter sig ju semilätt när jag ständigt blir matad med info om vad jag ska äta, hur jag ska träna och dessutom hur jag ska vara som person. Quickfixens era är här och vi sväljer allt som en alvedon mot huvudvärk, allt för att hitta ett snabbt sätt att må toppen. Favoritmärket Nike, med atleter i sitt stall som jag verkligen ser upp till, som till exempel Jessica Clarén, väljer att istället använda dessa atleter, att ha tunna tunna, förmodligen photoshoppade modeller på sin webshop och på sociala medier. 

Vi omges dagligen av en massa måsten och ständiga krav på prestation, prestera på jobbet, efter jobbet och dessutom få in träningen, och där ska vi helst också vara bäst. Det blir en jäkla livskarusell av allt och när man väl stannar upp och hinner reflektera över saker och ting, så dyker en massa "ska", "borde" och "måste" upp, inpräntat från media .
Ingenstans står det om att träna för att ha kul. Ingenstans står det hur den friska luften kommer att lösa hälften av dina problem bara du klär på dig lite extra kläder och går ut i rusket. Ingestans står det hur du kommer att känna dig som ett barn ingen när du hoppar över det där fallna trädet, och du kan inte läsa hur det kommer kännas som att du står högst upp på OS-pallen när du får den där medaljen efter målgången på tjejmilen. Ingenstans tipsas det om nya rundor nära där du bor, eller vad du kan testa på för nya roliga gerjer i din stad. Du kan inte läsa dig till att livet inte kommer vara svart och vitt, utan även grått ibland och att alla de som lägger ut sina happenings på instagram varje dag också kan tycka att det är så himla skönt att bara sitta hemma och läsa en bok. 
Inget av det här kan vi läsa oss till, vi måste lära oss att inse det. Att må bra är inget statiskt, inget som går att ta på, utan vi måste investera lite i oss själva hela tiden, för att sedan kunna ta ut när vi behöver det. Det finns inga genvägar och vi kan inte lära oss från instagram eller tidningar. Den dagen vi lär oss att följa vår egen magkänsla, den dagen vi går ut och springer för att man älskar känslan av att vara utomhus, som vi äter en bulle för att det är gott, som vi ställer upp i ett marathon för att man vill utforska sina egna gränser, och den dagen som vi lär oss säga nej till det som vi faktiskt inte mår bra av. Kort sagt, den dagen vi kommer ihåg vad VI mår bra av och vad vi tycker är roligt, den dagen kommer vi definitivt stå stadigt högst upp på vår inre OS-pall och fortsätta hänga där, för en lång lång tid.

Foto: Andreas Kandell

3 kommentarer till inlägget

1981 • Katrineholm
#1
30 oktober 2014 - 12:51
Skitbra skrivet!
1959 • Lerum
#2
30 oktober 2014 - 12:55
Så sant!
1978 • Värnamo
#3
3 november 2014 - 06:47
Åh så bra! Tänkvärt.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.
0