Jogg, ljug och annat

Idel inre öra.

Det verkar näst in till omöjligt att hänga på jogg's forum utan att slås av att alla nyfrälsta inom sporten, mig inräknad, får rekommendationen att inte trappa upp träningen för fort. Det svämmar också över av trådar där trådskaparen lider av olika krämpor som just uppstått med anledning av det. Sedan alla trådar med förklaringar om varför vi upplever att vi är stålhen utan att vara det. Och ändå, trots all klokenskap och vetskap om detta så fortsätter jag och många med mig att köra på. 

- Gör nu inte samma misstag som jag gjorde.

- Nä'rå jag ska bara lite... 

Jag har svårt att föreställa mig någon som lyssnar mer på sin kropp än jag just nu. Överallt läser jag att den som trappar upp sina veckomängder och farter som jag gjort kommer att skada sig. Frågan är inte om, utan när. Och det undrar jag också? Jag har haft begynnande löparknä och vadkramp och känningar i fotvalv och vrister. Det är tydliga signaler jag förvisso lyssnat på och har tagit hand om på olika sätt men utan debatten "om när" så hade min kropp förmodligen legat slagsida vid det här laget. Och det är nog av den anledningen som jag kör på ändå: Känslan och tron om att jag lyssnar som ett djur efter minsta negativa förändring i min kropp. Kanske är det också det som gör att jag känner att jag kommer klara mig där många andra misslyckats. 

Och kanske är det just precis så alla andra som misslyckats också har tänkt... innan.

3 kommentarer till inlägget

Mikael Eriksson
1974 • Märsta
#1
2 maj 2014 - 07:53
Erfarenhet är det man får strax EFTER, man skulle haft nytta av den.

Så visst är det som du skriver :)
1965 • Östermalm
#2
2 maj 2014 - 10:02
Hehe, det är först när man drabbats ett par gånger av de där förtretliga skadorna som förstört en hel sommars träning, en träningsresa eller ett storlopp som man blir lite visare. Men om man sen är skadefri ett längre tag igen så tror man återigen att man är immun tyvärr.
Jag drabbades själv av hybris mellan LL30 och New York Marathon förra året och fick hela det loppet förstört.
Anders Bergman
1975 • Stockholm
#3
2 maj 2014 - 14:26
Jag pratade med min kollega på jobbet idag som precis sprang sitt 44:e marathon i Wien med smärtor för att han började träna för hårt och för mycket för fort efter en influensa. :) Men det finns något lite härligt över hur stark löpningen kan vara att man gång på gång lägger sig på gränsen.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.
0