Att gå in i väggen

Foto: Kent Isaksson

Att gå in i väggen

KrönikaPå Månkarbo maraton år 2011 i augusti var det 28 grader i skuggan, solsken och vindstilla. Det skulle visa sig bli en utmaning både för kropp och knopp.

Jag gick ut med ett hyfsat bra tempo för att få en sluttid på under 4 timmar. Men redan vid 17 km började kroppen att kännas alldeles stel. Tempot sjönk betydligt. Vid varvning efter 21 km var jag redan slut och tänkte ge upp. Jag stod på knäna vid vätskekontrollen där en funktionär kom fram till mig och frågade hur jag mådde. Jag tror att jag svarade "jag mår inte så bra". Funderade starkt på att bryta där men jag fortsatte gående. Jag hade drabbats av värmeslag, kramp och troligen saltbrist också.

Då hade jag 3 av de 6 varven kvar. Jag tänkte att jag tar ett varv i taget. Solen sken från klar himmel. Inget skydd för huvudet som jag annars brukar ha. Knappt någon tillgång till nedkylning heller. 

Jag provade att börja springa, men redan efter 200-300 meter flåsade och stånkade jag som en flodhäst. Jag kände mig så tung och skulle ha behövt svalkat mig i vatten precis som en flodhäst. Det gick bara inte att springa eller ens jogga mer än hundratalet meter. Så fort som jag började försöka springa gick pulsen upp och jag började andas tungt. Till slut kom jag in i mål gående med fruktansvärda kramper i benen på 04:41:30 vilket gav plats 38. Det blev den jobbigaste och hemskaste maran som jag varit med om.

Efter loppet fick jag hjälp att köra hem. Bara jag tryckte på bromsen eller försökte koppla fick jag kramp. Fick hitta en lämplig ställning att sitta i de sju milen hem. Trodde att jag kunde köra sista biten hem från löparkompisen, men det gick inte det heller. När jag kom hem blev jag ordinerad att ta magnesiumtabletter mot kramperna. 

Till nästa års Stockholm Marathon (2012) önskade jag mig därför svalt väder. Och kyla fick jag mer än nog av både före och under maran. Runt 4-5 grader under loppet plus galet mycket regn och hård vind. Jag sprang delvis med paraply (tills det blåste sönder) plus två lager regnskydd i form av tillklippta plastpåsar. Så extremt väder önskade jag naturligtvis inte heller, även om jag uppskattar kylan mer än värmen. Nej en temperatur på 8 till max 15 grader är nog bästa temperaturen för mig att springa i.

Löparhälsning! 

5 kommentarer till artikeln

Malin Johansson
1980 • Alingsås
#1
7 december 2012 - 09:45
Nu har jag varken sprungit mara eller i värme, men förstår att det måste varit galet jobbigt! Jag klarar knappt att träna när det är över +23 grader... Haha!
Däremot är -15 inga problem för mig.

När jag sprang mitt första terränglopp i sept i år var det perfekt. Sol och + 15 grader. :-)
1964 • halmstad
#2
9 december 2012 - 07:03
hahhahah
underbar artikel:-)
Har varit med i båda situationerna och vet hur det känns.
1971 • Vänge
#3
9 december 2012 - 11:16
Känner igen det här, Kent.
Var med i Månkarbo, fast tur för mig hade jag anmält mig till halv maran!!
var också med i Stockholm, fast jag tycker att det går lättare att springa i kallt vädret än för varmt.
1962 • Sundbyberg
#4
9 december 2012 - 17:40
Känner igen den där väggen du pratar om! Så här skrev jag efter Månkarbo 2011: http://loparjanne.se/mankarbo-marathon-2011/
1974 • Östhammar
#5
11 december 2012 - 19:30
Ja Kent, tur att vi hade Jocke med oss!! Minns dina kramper i passagerarsätet.
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.