Snökulan som gick sönder

Vintervackert Foto: Maria Wiberg

Snökulan som gick sönder

KrönikaUpplevelsen överraskade mig, från ingenstans befann jag mig i ett tillstånd som jag tror brukar beskrivas "runners high". Det var i februari 2010 och det var kallt, blåsigt och det snöade. Jag var inne i en ganska tung träningsperiod och just denna dag var jag inte särskilt sugen på att ge mig ut och möta den bistra vintern. Längtan över att prestera bra i årets kommande tävlingar gjorde ändå att jag tillsist gav mig ut.    

I början av passet var det kallt och allmänt kämpigt, men efter 4 km så hände det något. Jag befinner mig på en cykelväg som enbart är omgiven av granar och gatlyktor, snön vräker ner, men det är lätt snö. Fötterna känns som de bara vill landa i den mjuka snön, gång, på gång, på gång. Mjukt. Smidigt. Snabbt.

Snön smälter i mitt ansikte och ljuset ifrån gatlyktorna känns mystiskt. Det är inte jobbigt att andas, hela min tankesfär fokuserar på nästa sköna löpsteg. Ljuden ifrån bilvägen som ligger 100 meter ifrån cykelvägen kvävs utav snön, det enda ljud som hörs är min egen andning. Det finns inga andra spår på vägen, jag är den enda människan i världen som har löpt här. En utforskare som befinner sig på ny mark.

Det gåtfulla ljuset fortsätter att belysa min framfart. Det är som jag är fången i en sådan där snökula men hade när man var liten. Skakade man på den så snöade det, i den jag hade så var det också en tomte med sina renar och några granar. Jag befinner mig i en sådan kula och med tanke på hur mycket det snöar så måste någon skaka om den rejält. Men jag och granarna står stadigt, tillsammans bildar vi en enhet, med ljuset är vi i total symbios.  

Jag vet att jag springer fort och att det borde vara jobbigt men det känns mer som jag är ute och nöter femminuterstempo. En tanke slår mig, ingen annan är ute och springer nu, inte i detta väder. Funderingen ger mig ännu mer energi. Jag förstår att jag måste vända och möta samma väg tillbaka, här går det inte att chansa. Skulle jag inte vända så skulle jag riskera att förlora detta otroliga rus. En bit efter att jag vänt så börjar mina gamla spår i snön att försvinna, återigen är jag ensam. Ensam och stark.

Plötsligt händer något, jag ser andra ljus. Billjus. Min bubbla är på väg att spricka och jag befinner mig återigen i den riktiga världen, jag har sprungit ut ur min snökula tillbaks till verkligheten. Resten av passet går som på moln, trots att jag nu inte längre är ensam. Kicken ifrån passet varade länge och jag kan fortfarande minnas den underbara känsla jag hade, så obegripligt svårt att förklara men ack så underbar att uppleva.

Det händer att jag försöker återfinna denna känsla, hitta min förlorade värld. Men trots ytterligare en kall vinter med mycket snö så lyckades jag inte finna den i år, men som tur är kommer vintern snart igen…

Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.